Kyssande vind.

Han kom som en vind.

Vad bryr sig vinden om förbud?

Han kysste din kind,

han kysste allt blod i din hud.

Det borde ha stannat därvid:

du var ju en annans, blott lånad

en kväll i syrenernas tid

och gullregnets månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.

Vad fäster en vind

sig vid om han får?

På ögonen kysstes du blind.

Du ville, förstås, ej alls

i början besvara hans trånad.

Men snart låg din arm om hans hals

i gullregnets månad.

Från din mun har han kysst

det sista av motstånd som fanns.

Din munn ligger tyst

med halvöppna läppar mot hans,

Det kommer en vind och går:

och hela din värdsbild rasar

för en fläkt från syrenernas vår

och gullregnets klasar.

Åska.

Jag hörde hur ljungelden samlade hop

till strid i det väldiga valv

och såg hur all rymden blev till blick,

ett flammande öga som skalv,

som skalv över jorden, där människobarn

hade tvättat varandra i blod

och bland slättens ruiner och vallmo

det snyftande: mäniskan är god!

Jag såg hur åskans ögonbryn

begrundande drogs till hot,

och en glimt av Guds öga föll ned bakom

som ett sprakande, glödhett klot.

Är du släkt med guden som lär oss

slå städer och byar i brand,

du som samlar och kastar all himmlens ljus

som en sten ur din väldiga hand?

Har du kommit likt Herren till Mames att se,

vad rykten om Sodom sport,

och om Gomorra så illa som sagts

emot dina barn man gjort? 

Rosen.

Vakna du kära i souppgångs stund

till doften av rosen så ljuv.

Fyll livet av glädje i apellund,

se solen i molnstrimmans ljus.

Vakna av blixten i molntung sky,

låt åskmolnen ej tynga dig mer.

Livet har börjat, låt dagen bli ny

och i livet du glädje ser.

Låt tåren i ögat få någon minut,

att minnas det hjärtat höll kärt.

Men glöm ej glädjen i dagen förut,

då varje minut i livet  var värt -

den ros som än doftarna bär.

Barndomslandskap.

Åren skymma bort varandra,

men ibland när skuggan brister

öppnas minnets vida tavlor

från en drömtids hed på Lister.

Där på smala hedlandsstigar

kantade av ljung och viden

såg vi månen väldig mogna

som en astrakan åt tiden.

Ännu hade ej vårt hjärta

nått förhädelsen och vreden.

Vi var barn, vår själ stod öppen

som en kojas dörr mot heden.

En lärljunge förrådde

åt kejsarens legodrängar

sin mästare, en gudason,

för blanka silverpengar.

Så sälja vi det bästa

-- presis som denna judas --

på samma sätt den dag som är

för summor, som oss bjudas.

Vi dräpa den vi älskar

( så lönas ädel gärning! )

och skifta se´n hans arvedel

och spela därom tärning.

Du fick mitt röda hjärta,

Dess öde jag begrundar.

Hur måmga hjärtan har ej slängts

av kärestan åt hundar.

Till smärtan

Jag vet ej om fullare fröjd står att nå

än när läpparna skälver av gråt,

om vi någonsin leva så gränslöst som då,

när pannan av ångerst är våt.

Och ingen kom så hel och ren

till lyckans vardagssal,

som den som var med mig själv alen

en natt i skakande kval.

Epilog.

God natt - god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

Nu mörknar min väg.

Nu mörknar min väg och mitt dagsver är gjort,

mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.

Som en tiggare står jag, o Gud vid din port,

och blodrosor växa på stigen jag gått.

Mitt öde blev mig svårt

att släpa och bära --

jag flydde till Roomi och tände en eld,

ville vila från livet där.

Jag sett dina tårar,

jag hade fått lära

att du tigande hållit

en annan kär.

Mitt i berglandets vår

stod en sorg vid min sida

och jag hade för gästen ej plats eller namn --

ville släcka min eld och gå.

Jag var trött att älska

och ensam lida

av en törstig kärlek,

och sade så:

Nu farväl! Det är kväll

kring dalar och blomma --

min eld lyser varm,skimrar gult och rött

i maj nattens bleka ljus.

Till tröst har jag tänt den

och till dagar som komma

är väl gräsvallen svartbränd

och blommorna grus.

Men jag önskar jag haft

ett barn med dig, kvinna,

liv av mitt liv, blod av mitt,

när jag ensam att lida går.

Som jollrade med mig

och allt kunde minna,

som jag törstande drömde

i rosornas vår.

Hittade en bok på ett antikvariat av Magda Bergquist Mirbach

På bokens första sida står följande!

Till syster Svea.

med hjärtligt tack från en tillgiven patient i nr: 64

Badhotellet Tranås i augusti 1949.

Magda bergquist Mirbach.

Är det någon som har något om detta att berätta så skriv

några rader här på" kommentarer"

Tack B.W