Hon som skär brödet.

När tyst betjänade de  sina

hon står vid bordet i en rund

av ögonpar som hungrigt skina,

har hon ibland en prövostund.

Den trötta styrkan domna av,

och yrselens mörka forsar spela.

Man orkar ej. Man är en slav.

Man ville helst gå från det hela.

Men då hon skär sitt stora bröd,

hon pressar det av gammal vana

rakt mot sitt bröst- och låter ana,

att hjärtat är ett heligt stöd.

Jag har något jag ville säga,

men saknar väl rätta ord,--

Det bränner där inne i själen,

där jag sitter vid skrävlarens bord.

Jag tummar förlägen min mössa,

längtar resa mig upp för att gå,--

vandra ensam, med mina tankar,

till någon stilla vrå,

djupt inne i ensliga skogen,

där den ännu står orörd och rak,

där Linnean kryper bland mossan

under himmelens buktiga tak.--

Där vill jag stilla tänka

på det stora, att leva en dag.--

Blott tänka,--ödmjukt tänka,

hela Guds eviga dag.

Legend,

Kärleken,husvill i larmande städer,

kränkt och förnedrad i människors hem,

flydde till skogs. - I vanderskans kläder

matar hon fåglar och pratat med dem.

Trött av den dammiga vägen

rastar de okända här.

Ingen har hört henne sägen.

Bofinken, vet du vem hon är ?

Tröstad av fåglarnas kvitter

ler hon mot kvällsregnets glitter.

Men när det mörknar i hasslarnas snår

får hon en lysande ring kring sitt hår.

Juninatt,

Himmlens ljus har dröjt sig kvar,

själva natten lyser klar.

Dansa rådjur, dofta hö!

Jorden är en blomsterö.

Jag är ingen. Blott en vän

som vid midnatt strövar än.

För att följa daggens spår

har jag lämnat mina år.

Nattviolens andetag

når mig; alltså lever jag.

Blott en slöja, blott ett snitt

skiljer tingens liv från mitt.

Som en fjärran barndomssång

uppstår vid min tysta gång

allt som förr mitt hjärta glatt:

djur och växter och juninatt.

En man förtalte från ett fjärran land:

Två fötter av en jättestod jag såg

i öknen stå. Bredvid, halvt dolt i sand,

ett väldigt söndersplittrat huvud låg,

och röjde ännu hur skulptörens hand

i pannan bistra veck och munnens hån

bevarat lidelsen som flödat tung

ur hjärtats kammrar, som den flytt ifrån.

På socklen läses alltjämt dessa ord:

"Mitt namn är Ozymabndias,kungars kung.

Se här mitt verk, ni furstar på vår jord."

Av allt fans endast dessa spillror kvar.

Åt vilket håll man såg, i syd och nord

låg öknensanden ändlös tom och bar

Förälskelse.

Ditt poträtt är min hemliga rikedom

och alltid är du densamme,

men om dagen låter jag ramen stå tom.

Då får du vara framme.

Jag vill inte, att nyfiket folk,du vet,

skall se och lägga tillopa,

så att någon vår dyrbara hemlighet

ut ifrån taken skall ropa.

Och jag ber, att det riktigt snart skall bli natt,

men timmarna kryper som sniglar.

Först på kvällen plockar jag fram min skatt

och stänger med lås och riglar.

Att ge tröst, när jag gråtit för ingenting,

du, käre, vet rätta sättet,

ty de ljuvaste, underbaraste ting

mig viskar varje natt poträttet.

Det är, som vinden ett budskap mig bär

om lyckliga dagar, som randas,

mitt blod är i oro, jag tror jag är kär

- i vem- ack i allt. som andas.

Jag ville, att himlen och jordens allt

låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

Några rader av Dorothy Parker.

Ett viktigt råd.

Fröken, fröken, om ni mött

en som talar tyst och sött,

säger att hans hustru är

den han dyrkar och har kär,

säger att han ej begått

mot sin trohet något brott,

aldrig älskat någon ann....

- Fröken, smit så fort ni kan.

En kort minut.

Oss skänkes en minut i evigheten,

en kort minut att leva - älska,

och denna gudaskänk, den korta stunden,

förslösar du , o dåre, med att hata.

Skänk mig tårar !

Giv mig ej kärlek, som rusar och dårar !

Giv mig ej lager, vars blad blott förtvina !

Skänk mina ögon, där källorna sina,

tårar att gråta ! O, Gud, skänk mig tårar !

Evighet

I skymningen tung och töckenblå

jag grät en bitter kväll.

Säg, gråter inte du ibland,

när skymning faller på ?

Men natten kom, och allt blev väl,

när stjärnorna jag såg.

Det flöt en våg av evighet

in i en soggsen själ.