Ej blir det natt

Ej blir det natt

 fast ögat icke bländas.

Ej blir det natt

 i höga sedrans lund,

där döda sova

 vid varandras sida

som gråa lindebarn

 sin väntans stund.

Ty andra lyktor

 hänger däri träden

och driver plantor fram

 av annolunda glans,

som fjärilen, ur gråa

 lindor flugen,

får dricka vindar där

 som ej på jorden fans.

Ej blir det natt

 fast ögat inte bländas,

Ej blir det natt

 ( blott denna sol försvann).

I pansar.

Jag skräms av er

Av era reädda ögon

när ni beordrar räta led

med klanglösa röster

Och ni blir åtlydda.

Jag sörjer er

för ni värms mer av solen

än av barnets hand

Ni fruktar sången

över bergen i den blågrå skymningen

Världens sorg

stutsar på era läppar

Och den glädje som sakall möta

leendet i hennes ögon

har ni prövat och förkastat

Men ni hittar i lagarna

Jag dras till er

Ordning och reda

Myndiga tonfall

och er befallande trygghet

som är min lockelse

Jag bekämpar era motståndare

Även när kretiken är sann

( det är den ofta )

också om ni är fördärvade

( det är ni nästan alltid )

så försvarar jag er

hetsigt, oroligt

för att övertyga mig själv

Ty jag är en av er

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nodvinden härjar hård,

må vi bänka oss ned i en domarering

på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har det aldrig kvävt.

..................................................
.......

Timmerkojan på sami.  

Kölden går på smyg kring jordklädd knut

och letar sig in för att bita;

hittar nog in - när elden brunnit ut

kläder frosten väggarna vita.

Tunga av vår möda, i trofast lag,

vid flämtet från torrvedsstumpar

tills kölden går på väckning, långt före dag,

vi sova på risklädda klumlpar.

Hård var den lott vi dömdes att få-

målet-  det må Herren förklara.

..................................................
.

Kung brännvin------

Två ansikte hade du, konung, ett i kärlek mot himmelen vänt

och ett som var upplöst av gråt och av världens smärta förbränt.

Åt andra stackare gav du ett yxhugg i ryggen blott,

och ett stänk av den eviga glädejen åt den som mycket förstått.

Ty, den som satt fast i all jordens träsk du tryckte blott hårdare ner,

men den som fått längtans visdom i arv du vände blott uppåt mer.