Jag har drömt att jag skulle sjunga vad jag känner,

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,

hur i vanvett jag flyr från mina vänner,

och i mörker till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,

om alla sjärnors fasor, all himlarnas ljus,

om när all världen jag ser dansa och gunga

och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt, att när alla stjärnorna skinas,

över vildmark som viskar, vad som i ensamhet hänt,

att alla vindar som kring tjärnlanden vina,

skulle lära mig kväda vad jag känt.

Jag har drömt att en liten, liten kvinna,

skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,

och när allt jag byggt måste brinna,

skulle följa mig i elddopets natt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,

som har dödat det jag älskat, som har stulit vad jag fått

skulle lära mig en visa om våren,

som har bott hos mig och bländat mig och gått.

jag har trott att alla stormar som rasat,

i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.

Att där jag snavat över helvetet och fasat,  

jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,

och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta bett !

Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,

när det ändlösa mörkret jag sett ?

Skall jag leva tills jag lärt mig att smida

alla rosor, alla fasor till ett levande ked,

som skall skälva som en rusning och glida

som en stråkton i dödsmörkret ned.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...