Sök ej ensamheten.

Sök ej ensamheten alltför mycket,

när den blåa våren lägger snaror.

På ditt sjuka hjärta lura faror.

Sök ej ensamheten alltför mycket. 

Går du bort till skogen bland de tysta,

skymningsmättade och djupa snåren,

längta dina läppar att bli kyssta,

sök ej ensamhetens tröst om våren !

Dina kinder längta att bli smekta

av de händer, vilka gåvo- togo,

och de minnas lekar, fordom lekta

av de älskare somt ömt bedrogo.

Sök ej ensamheten alltför mycket,

när den blåa våren lägger snaror.

På ditt sjuka hjärta lura faror.

Sök ej ensamheten alltför mycket.

Jag fruktar tvenne ting.

Jag fruktar tvenne ting:

den blanka månens ring,

som lysande på nattblå fästet hägrar,

och blommande jasmin,

vars doft likt hetsigt vin

sig med den milda sommarvinden mänger.

För månen räddar mig en rullgardin.

Till skydd mot dig, jasmin.

jag kammarfönstret stänger.

Ack månen döda kärleksminnen väcker.

Jasminen svunnen älskogs malört räcker.

Ett heligt rum.

Gå tyst, gå tyst, och tala sakta,

när detta rummet du beträder.

Gå varsamt fram, och akta

dessa gamla möbler och dess nötta bräder -

Var morgon läste vid det lilla bordet

min moder, ljuv och stilla bibelordet,

en sliten bok med evangelium.

Ack, änglar gästa detta helga rum.

På upptäcktsfärd.

Stundom på min vandring över snöfjäll

har jag stannat inför någon utsikt,

vilken syntes mig överjordiskt skön -

Älskade, det samma hänt mig,

när jag, fylld av kärleksiver,

gått på upptäktsfärd, oändlig,

i din rika, stolta själ.

Plösligt har jag stannat, bländad

inför någon sollyst alptopp

i ditt väsens sköna landskap,

ständigt växlande och färgrikt.

Malört.

Vore jag Våren, skulle jag löva dig,

binda en krans kring din älskade panna,.

Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig,

bjudande drömmarnas ljuvliga manna.

Vore jag Tiden, skulle jag röva dig

bort på min vagn och låta den stanna.

Nu kan jag ingenting mer än bedröva dig

Malört blott livet mig ger ur sin kanna.

Min kärlek föddes i lustfylld vår,

på stränder av lekfullt dansande vatten,

och vildhonung drack jag i ungdomens år

på ängar våta av dagg i natten.

Min kärlek föddes vid Paiso älv,

där laxarna hoppar och gäddorna jaga.

Där var det en visa som sjöng sig själv,

en vildes rus och en spelmans saga.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,

pånyttfödd att locka och vinna.

den sjöng där all världens vinrus går

och jord och himlar brinna.

Men aldrig mer älskar jag så

som i rosornas år, som vid Paisos vatten,

Min kärlek är gammal och börja bli grå,

och hittar ej vildhonung mera i natten.

 --------------------------------------------

Vad allt kan väl hända oss bägge i natt ?

Oss, törstiga, hungrande själar !

Under tumlande rus och små virriga skratt

kan vår kärlek oss göra till trälar.

Jag önskar jag vore som vintern kall,

kunde andas med  frost som natten,

men jag vet att om kärlek jag tigga skall,

som en sjukling tigger om vatten.

Ty du kunde bli mor, mim kära,

för ett rus som kommer och går, -

Det är synd om kinder så skära

skulle blekna redan i år.

I kvävande vaknätter ändlösa långa,

när minnen sticka som retade bin,

jag ber om en vårnatt igen av de många,

som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,

en enda- en lusternas jäsande kväll !

En handfull av eldgräsfrån vidsådda sängar,

en sängplats av mossa på Vanbergets häll !

Bakom mig gå vallarevisor höga,

och hos mig är ingen och ingen mig ser.

Förbrunnet är det som tröstat mitt öga,

och längesen är det sen solen gick ner,

Var detta kärlek ?

Var detta kärlek, vild och het,

som ej av mått och gränser vet ?

Jag frågar mig det kall och lugn.

Var detta kärlek, vild och het,

den handfull aska, som blev kvar

av brevet i min kakelugn,

parfymen, vilken fast sig bet

i klänningen jag en gång bar ?

Var detta kärlek, vild och het ?

En drivande sky.

Om jag vore en drivande sky,

tung av regn, grå som bly,

då grät mitt tårlösa öga igen,

trolöse vän.

Om jag vore en drivande sky,

flög jag hän till din by

och föll mot ditt bröst som morgonens dagg

och glömde mitt agg.

Gåvor.

Jag ger dig inte guld, men av höstens

                                          gullne blad

ej några diamanter, men daggens pärlerad,

ej kärlek, ej mitt hjärta, ty jag äger inte mer,

men sången, ack, om kärleken

jag i en dikt dig ger. 

Här ligger jag och rullar mäj på Stånghedens grus -

jag är glad att ej någon det vet.

Jag var full och sprang ifrån käring och hus

och gav fan om dom slogs eller grät.

Ty när jag var mätt av det brännande vin,

var jag skälld för ett kräk och ett skarn,

och så lämnade jag kvinnan som kallat mej för svin

att ensam vakta boskap och barn.

Jag sprang över skogen från Kerrore by

långt innan tuppen gav hals

mitt i natten - och högt opp i himmelens sky

då dansade stjärnornas vals.

Jag har supit mej plakat och lusterligen full,

jag är fromsint och gladlynt och trygg,

omkring mig susar skogen sitt eviga lull-lull-

och jag ser änglar, där jag ligger på rygg.

Men timmarna de springa och tiden hon går,

och dagen skymtar oroligt ljus,

och jag vånnar min fylla vill stå sig ett år

här på Stånghedens grus.

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,

och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.

Har han fått hydda att bo i, i de blånande rymdernas damm ?

Eller går han runt täkten och spökar och vågar sig inte fram ?

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,

det ljusnade kring i min skumma vind,och jag tänkte det var på tok:

nu har gamla Johanna somnat och elden kommet lös -

och fast det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

Det var i den skummaste natten, det var mellan ett och tolv-

Det röede i mina papper och det tassade kring mitt golv.

Och en vinande ånga blåstepå hundraårs åsarnas damm

och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

Och jag sade: "Det glädern en yngling att du tagit däj ända hit,

det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,

och om du inte ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,

för gammla Johanna har lagt säj, och det blir klent med mat,