Nu är det natt över jorden.

Darrande stjärna, gläns !

Värdarna vandra så fjärran.

Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret,

varför älskar jag dem ?

- Stjärnorna vandra så fjärran.

Jorden är människans hem.

Så en liten dikt av Karin Boye.

 Hur kan jag säga...

Hur kan jag säga om din röst är vacker.

Jag vet ju bara, att den genomtränger mig

och kommer mig att darra som ett löv

och trasa sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.

Det bara skakar mig att de är dina,

så för mig finns ingen sömn och vila,

tills de är mina

Natten kom, och sjukdomen slog mig med tystnad,

förlamade mitt öga och min fot,

den förlamade mitt öga och min fot.

Läkaren kom och Läkaren sade till mig:

för denna natt finns ingen bot,

finns ingen bot.

Kärleken kom, och kärleken sade till mig:

natten kan dölja ditt väsen, din rot

men den kan inte dölja - en gnista

den gnistan bor i ditt innersta rum

 - och brinner, utanför natten. 

 Dagen svalnar....

Dagen svalnar mot kvällen...

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm.

Tag mina axlar längtan...

Det voro underligt att känna,

en enda natt, en natt som denna,

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Du kastar din kärleks röda ros

i mitt vita sköte -

jag håller fast i mina heta händer

din kärleks röda ros som vissna

snart.......

O du härskare med kalla ögon,

jag tar emot den krona du ger mig,

som böjer ner mitt huvud mot mitt

hjärta....

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ -

du är besviken.

Pompe, kungens trogne dräng,

sov var natt i Herrens säng.

Sist av år och resor trötter,

led han av vid Kungens fötter.

Mången stolt och fager mö

önskar sig som Pompe leva,

tusen hjältar eftersträva

att få som Pompe dö.

Till Boye

Jag ville möta livets makter vapenlös

och brann av kölden min

när vintern kom och allting frös.

Visst kan jag känna lockelsen att släppa in

en varg käft mot min hud

Jag blottar strupen, den är din.

Dock blir jag tveksam när jag möts av bud:

Vapenlös får folk i stål

att fjättra livet åt den mörkas gud

Ty njuta renhets skam är mer än världen tål

Så kan det gå,  även den av Per Ahlmark.

Så kan det gå.

Slänger bort det bästa

som jag har

Det är skräpet kvar

Förnekar vad jag känt

i många år

Pulsen finns i mina sår

Det jag lärt och gjort så länge

rinner ut

Allt tar slut.

Din hud har sagt att jag är till

Jag lever, har en kropp vid min.

Ett motstånd mot det tomma.

Här vid din sida blev jag till.

Du samlade det splittrade.

För du är till- jag känner dig:

en annan hud än m,in.

Jag famlar i förvåning,

mot denna hud och muskelvägg:

en naken gräns av människa.

Av samma ensamhet som min....

Bengt Nordenberg,en av Blekinges mest kända storhetre inom måleriet.

Nordenberg föddes i Jämshög 1822 i en fattig miljö, med flytt från det

ena torpet till det andra. Nordenberg dog 1902, denna lilla dikt skrev

han 1898 som ett tack till sin lilla låda med färger och hans kära prylar

för målariet ädla konst, som som ständigt var hans följeslagare.

Adjö med dig min lilla låda.

Du haft färg för allt man får skåda.

På himlens tjäll och jordens grund.

Du hade färg till ljus och glädje,

Du hade färg till nattens dimma

Du väft i den en blink af Nordens sken.

Uti den strimma, som bådar dagen ren.

Nu är du ju snart så gammal och bräcklig som jag.

Men minns, då vi var Unga och hade behag.

War du min min hela rikedom, lust och fröjd.

Du gav mig den ära jag behöfde.

Men nu, min kära låda, vi måste skiljas här.

Gråt inte däröfer, ty du var mig kär.

den 10 januari 1898

Bengt Nordenberg

Ej blir det natt

Ej blir det natt

 fast ögat icke bländas.

Ej blir det natt

 i höga sedrans lund,

där döda sova

 vid varandras sida

som gråa lindebarn

 sin väntans stund.

Ty andra lyktor

 hänger däri träden

och driver plantor fram

 av annolunda glans,

som fjärilen, ur gråa

 lindor flugen,

får dricka vindar där

 som ej på jorden fans.

Ej blir det natt

 fast ögat inte bländas,

Ej blir det natt

 ( blott denna sol försvann).