Jag kan tyvärr inte införa något nytt i min blogg på några veckor på grund

av sjukdom, jag hoppas att vi syns igen över bloggen.Ilbo

Retande flicka ! alltså du skänker

inte en kyss åt din älskare mer !

Sorglöst i handen din panna du sänker,

blunda vid älskarens sida och ler.

Räds, o förtjuserska ! timmarna ila.

Tagom i flykten de ilande fatt !

Lång blir i griften vår ensliga vila,

Varför ej vaka en midsommar natt ?

O, rike man som med all hast

ditt guld i kistan hopar -

se, domens änglar och hans kvast !

Vet - allting bort han sopar.

Vad återstår av våra år,

av guld och glans - vad återstår,

när sanden täcker våra spår ?

Det ringer någonstans 

Det ringer någonstans,

och skymningen faller på.

bredvid en kulle står

två män med var sin krans.

Jag frågar männen vem

som jordas här i dag.

Hon svarar en av dem.

den andre svarar jag.

Mänskligheten.

Du levde länge på din gloria

från ett förfalskat himmelskt adelsbrev.

Nu vet du att du kommit nerifrån,

djupt nerifrån,

och att det mesta Klios griffel skrev

är kriminalhistoria.

Hoppet.

Den storm, som fick skepp att förlisa

och nödrop att dö i natt,

har blivit en gryningsvisa,en barnlek, ett lätt tafatt.

Nyss kom en solglimt och sände

mig bud att det är dag.

Blott gryningens trötta slag

berätta om vad som hände. 

Skonerten Hoppet slogs sönder

i natt vid en olycksstrand.

Det är bättre, som bönder,

ha sitt hopp på land.

Man trampa i sina fåror

och bärgar vad stranden gav

av bräckta master och åror

från äventyrens hav.

Min kära, du är som en eld

som en blomma av ljus är ditt hår

och min kärlek till dig är en bön

som i tysthet till himmelen går.

Min kära, du är som en eld

som en saga av brinnande guld

och min kärlek är kastande storm

som blåser till lågan är full.

 Min kära, din famn är ett hus

där jag vilar en ordlös sekund

min mun är ett svidande rus

som jag druckit i domningens stund.

Jag vilar mot skälvande bröst

medan tiden i tystnad gå hän

jag vill känna mig brinna i eld

mellan blottade armar och knän.

Och i rosor i sagor och sång

vill jag bära dig högt emot skyn

och vi komma ej sedan mer

till den snattrande ovädersbyn.

Släck dina stjärnors sken

du höga urskogsnatt,

och mörkna, unga ljung

inunder mörka granar !

God natt, mitt vandrarliv,

var tyst mitt galna skratt,

och flygen långsamt bort,

min ungdoms svarta svanar !

God natt, du höga hem,

farväl mitt barndomsland !

Ditt dunkel går i rött,

som blod blir morgonljuset !

Min själ är sjuk och tom,

min själ är ond och led-

nu låt mig sova tungt

på daggsbegjutna gruset !

Lång var min längtans kväll,

min själ var evig eld -

som brann likt döda träd,

i junivindar varma.-

Sjung, skog, min svala sång -

tills drömmaren är död -

och kring hans hårda bädd

låt morgonstormen larma.