Det är tungsamt när i kärlekens blomsterprydda vår

en sorgsen natt ditt unga hjärta når.

Men vi hoppas och vi tror på den förlossande dag,

som skall stunda till Herrens behag.

Till smärtan.

Från klippans krön en konung såg,

högt över Salomons dal.

Där nedom tusen fartyg låg

och land och folk förutan tal.

Han räknade dem en stund - vad mer,

vid solnedgången de fans ej mer

Och aldrig får jag säga

hur mycket jag älskar dig

för jag har lovat att inte.

Så jag tiger.

Ja är så duktig.

Men hur skall jag få mina händer att tiga

och mina ögon

och min kropp

när du rör vi den ?

Jag har kommit in

alldeles förtidigt i ditt rum.

Du vaknar och ser på mig

och tycker att jag kan gå ut

och gå en stund.

Hur kan du sova

när du är så vacker.

Och så en liten dikt av Esajas Tegne´r.

Ty mannens mod är kvinnan kärt,

det starka är det sköna värt:

de bägge passar för varann,

som hjälmen passar sig för pannan.

Jag kämpar om min unga brud,

om och det var med dundrets gud.

Väx trygg, väx glad, min vita lilja,

ve den som dig och mig vill skilja !

Tidens flykt.

När du gick var det någon som kom,

ni möttes i portlyktans ljus,

du kasta en blick - du vände dig om,

det var som en storm, ja all skogens sus.

Och kanske du tänkte - jag vet inte alls,

på soliga dagar, på all världens krav,

de rofyllda timmar, en arm runt din hals,

så försvann de ens i drömmarnas hav.

Och kanske du kände det var som en vind,

av den du mötte i portlyktans sken,

att det var något som smekte din kind,

det var döden du mötte i nattimman sen.

Den frågade dig inte - den vänder sig ej om,

vinden du kände var tidens fkykt,

av glädje och sorger som gick och kom

av all din längtan, och som hjärtat tryckt.

Vem du älskar - det är intet.

Att du älskar - det är allt.

Skönhet sveper nog din kärlek

kring den älskades gestalt,

mera eller mindre mäter

blott ditt eget hjärtas halt.

Fråga icke varför hjärtat

brinner, blott det ej är kallt.

Vem du älskar det är intet.

Att du älskar - det är allt.

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,

att fjärdarna gnistra och jorden är varm

och himmelen utan en prick ?

Vad är det för tid, vad är det för år,

vem är jag, vad bär jag för namn ?

Du skrattande knyte med solblekt hår,

hur fick jag dig i min famn ?

Jag lever, jag lever ! På jorden jag står.

Var har jag varit förut ?

Jag väntade visst millioner år

på denna enda minut.

Frost

Som silverkaskader

sprutande upp ur marken

står träden i rimfrost.

Telefontrådarna hänger

som fransiga rep.

Allt är frusen sprödhet,

klingande glasklar kyla.

En timmerhuggares yxa

ger ekande silverklang

som en gammal spinett.