Det ringer någonstans 

Det ringer någonstans,

och skymningen faller på.

bredvid en kulle står

två män med var sin krans.

Jag frågar männen vem

som jordas här i dag.

Hon svarar en av dem.

den andre svarar jag.

Mänskligheten.

Du levde länge på din gloria

från ett förfalskat himmelskt adelsbrev.

Nu vet du att du kommit nerifrån,

djupt nerifrån,

och att det mesta Klios griffel skrev

är kriminalhistoria.

Hoppet.

Den storm, som fick skepp att förlisa

och nödrop att dö i natt,

har blivit en gryningsvisa,en barnlek, ett lätt tafatt.

Nyss kom en solglimt och sände

mig bud att det är dag.

Blott gryningens trötta slag

berätta om vad som hände. 

Skonerten Hoppet slogs sönder

i natt vid en olycksstrand.

Det är bättre, som bönder,

ha sitt hopp på land.

Man trampa i sina fåror

och bärgar vad stranden gav

av bräckta master och åror

från äventyrens hav.

Min kära, du är som en eld

som en blomma av ljus är ditt hår

och min kärlek till dig är en bön

som i tysthet till himmelen går.

Min kära, du är som en eld

som en saga av brinnande guld

och min kärlek är kastande storm

som blåser till lågan är full.

 Min kära, din famn är ett hus

där jag vilar en ordlös sekund

min mun är ett svidande rus

som jag druckit i domningens stund.

Jag vilar mot skälvande bröst

medan tiden i tystnad gå hän

jag vill känna mig brinna i eld

mellan blottade armar och knän.

Och i rosor i sagor och sång

vill jag bära dig högt emot skyn

och vi komma ej sedan mer

till den snattrande ovädersbyn.

Släck dina stjärnors sken

du höga urskogsnatt,

och mörkna, unga ljung

inunder mörka granar !

God natt, mitt vandrarliv,

var tyst mitt galna skratt,

och flygen långsamt bort,

min ungdoms svarta svanar !

God natt, du höga hem,

farväl mitt barndomsland !

Ditt dunkel går i rött,

som blod blir morgonljuset !

Min själ är sjuk och tom,

min själ är ond och led-

nu låt mig sova tungt

på daggsbegjutna gruset !

Lång var min längtans kväll,

min själ var evig eld -

som brann likt döda träd,

i junivindar varma.-

Sjung, skog, min svala sång -

tills drömmaren är död -

och kring hans hårda bädd

låt morgonstormen larma.

I hoppets tecken.

I hoppets tecken går solen ner.

Sen kommer natten, när ingen ser,

att ljuset lyser och änglar ler,

men morgon randas ännu en gång

med livets röster och sällsam sång.

Jag har drömt att jag skulle sjunga vad jag känner,

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,

hur i vanvett jag flyr från mina vänner,

och i mörker till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,

om alla sjärnors fasor, all himlarnas ljus,

om när all världen jag ser dansa och gunga

och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt, att när alla stjärnorna skinas,

över vildmark som viskar, vad som i ensamhet hänt,

att alla vindar som kring tjärnlanden vina,

skulle lära mig kväda vad jag känt.

Jag har drömt att en liten, liten kvinna,

skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,

och när allt jag byggt måste brinna,

skulle följa mig i elddopets natt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,

som har dödat det jag älskat, som har stulit vad jag fått

skulle lära mig en visa om våren,

som har bott hos mig och bländat mig och gått.

jag har trott att alla stormar som rasat,

i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.

Att där jag snavat över helvetet och fasat,  

jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,

och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta bett !

Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,

när det ändlösa mörkret jag sett ?

Skall jag leva tills jag lärt mig att smida

alla rosor, alla fasor till ett levande ked,

som skall skälva som en rusning och glida

som en stråkton i dödsmörkret ned.

Stöd mig ej, låt mig falla.

Paradiset jag såg.

Ensamt jag bland er alla

vet, hur ljuvligt det låg,

Salighet, salighet brann

skönt som en krans på mitt änne,

blev den krona jag vann.

Den, som har burit henne

men ej bär henne mer,

låter sitt sår förinna,

gitter ej spinna,

arbetssystrar bland  er.

Känn hur mitt huvudkläde

än från de lyckligas fält

örternas lukt försprider

liksom vid midsommartider

ännu i herdens tält

skördeflickornas kläder

dofta av mejande grönskan.

Sällaste bädd för min önskan

reddes på bårens brädde.

Systrar, en bön till eder!

Kvällens tryckande vind

sveder min tinning och kind.

Skynda att portarna låsa !

Trängtan jag alltid förnam.

Du liv, vad du ändå är ensamt armt

mot den dröm vi drömde om dig !

Och dock har vi älskande ärligt och varmt

sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bästa vän,

att vattnas av dalarnas dagg -

men gingo en höstdag den vägen igen

och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt och långt,

när du växer i skuggat ljus !

När knopparna torka och hava det trångt

bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,

låtsar trösta när sol går ner -

men hav dina visor buller bort,

jag orkar ej höra dem mer !

Här somnar en man från sitt eget ve,

här slutar ett djur sin strid -

du liv, det var allt vad du hade att ge

och detta är dödens frid.

Dikten är hämtad ur " Mannen och kvinnan "

Då veknande kvinnanoch trängde

sig tätt intill mannen och lade

sin arm om hans skuldra och hängde

sig fast vid hans hals och sade:

" Jag gitter ej banna och klandra,

jag gitter ej se hur du gråter,

vi måste förlåta varandra,

när icke vår Herra förlåter!

Vi äro fördömda att synda

och träta och aldrig sämjas,

vi äro som hund och hynda

så låt oss synda och vämjas,

så låt oss samfällt lida

och sörja vårt livs elände

och hata och träta och strida

och älska till världens ände "

Så en dikt av Pär Lagerkvist. " med samma ämne men med andra ögon."

Saliga väntan

på dig som skall komma,

när i din själ

den kärleken kan blomma

som med sin eld förtärer mig.

Saliga väntan

på dig, på dig.

Himmlen vidgas,

på jorden är stilla.

Djupt i min själ

är det stilla, stilla.

Bara den eld som förtär mig

stiger ur djupet att söka dig.

Och du skall komma,

de heta bränder

bliva till blommor

i dina händer,

till en ovansklig vår hos mig,

då du skall viska:

- Jag älskar dig.