Jag har sett honom sitta bland unga

invid dörren på hemgjord stol.

Jag har hört Gunnar Vägman sjunga

till sin gnälliga gamla fiol.

Jag kan minnas den resliga finnen,

och hans blick under buskiga bryn,

när han drog sina fagraste minnen

från sin ungdom i Mattina byn.

Det var skämtsamma låtar från logen

och visor han själv hade smitt -

han var gammal som bygden och skogen,

och hans hår var glesnat och vitt.

Har du lyssnat när topparna gunga

i förhöststormarnas sus?

Eller hört Gunnar Vägman sjunga

som han sjunga när han fått sig ett rus

Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem,

som leva med ro intill döden,

jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem

på jorden, en sovplats i nöden.

Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort

eller tigger om vänners välmening,

helt ensam,o Gud, jag står vid den port,

där man väntar på dom, eld och rening.

Jag sökte en kulle att vila uppå

och drömma om stjärnkvällen somna,

men dömdes att jämt från mitt läger uppstå,

tills de värkande lederna bortdomna.

För mig ingen tystnad i midnatten fanns,

och väl aldrig jag sovit som andra,

oich de fåglar som jublat i morgonens glans

har blott väkt mig på nytt till att vandra.

Men jag vet, att Herren av Ande och Lag

min kamp och min strävan känner,

fögäves jag icke har levat en dag,

fast jag dör utan hus eller vänner.

Och jag har väl ej mycket att sjunga för er,

än god natt jag önskar er alla,

och jag viker från vägen, när solen gått ner,

för trött av att uppstå och falla.