Gästar blott du mitt ensamma hus,

slösande ande, som full av ljus

strör dina dikter och sånger,

glömmer jag sorger och ånger,

saknar ej världens fester,

önskar ej andra gäster.

Tre vänner.

Tre vänner har jag och är ej allen:

den ene solen med sitt gyllne sken,

den andra månen, nattens ädelsten,

den tredje är en daggstänkt, blå syren.

Ett möte.

Vi möttes - du var ung jag redan grånad.

Vi möttes i en ljuv och trolös månad,

som blommorna ur vintersömnen väcker

och tänder hoppet som den sedan släcker.

O, detta korta, enda, ljuva möte

jag minnas skall, om sekler än förflöt.

Den stund du stillade mitt hjärtas trånad

var sekund ur saligheten lånad.

________________________________________

En fjäril.

Fast allt för mig du har betytt,

jag glömde dig ändå,

men mindes dig så väl på nytt

en morgon, solig blå,

när upp mot himlen, klar och hög,

en vacker fjäril flög.

Hur kan det komma sig, min vän,

att just en sådan syn

kom mig att minnas dig igen -

en fjärils flykt mot skyn ?

Nu längtar jag mig nästan sjuk

efter en fjäril, dsilkesmjuk.

Hade jag fått vad jar aldrig fick

så hade det gått som det aldrig gick.

Hade jag mött den jag aldrig mötte

och hade jag skött det jag aldrig skötte

och hade jag känt vad jag aldrig kände

hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.

ja, hade jag gått dit jag aldrig går

så hade jag stått där jag inte står.

Jag sörja, jag sorja, jag sörja väl må

ty stjärnorna så kalla på himmelen gå

och frusen och kall är hela världen.

Och människor de kämpa i drivor och snö

och vandra och gå och förfrysa och dö,

vart vandren i, vart leder denna färden ?

De tyckas se ljuset långt på villande stig,

de skynda, de tänka att snart få värma sig

och finna goda vänner i gårde.

Och kommer en i vägen, så slå de honom ner

och domna sedan själva och vakna aldrig mer,

I människor, varent inte så hårda !

Sök ej ensamheten.

Sök ej ensamheten alltför mycket,

när den blåa våren lägger snaror.

På ditt sjuka hjärta lura faror.

Sök ej ensamheten alltför mycket. 

Går du bort till skogen bland de tysta,

skymningsmättade och djupa snåren,

längta dina läppar att bli kyssta,

sök ej ensamhetens tröst om våren !

Dina kinder längta att bli smekta

av de händer, vilka gåvo- togo,

och de minnas lekar, fordom lekta

av de älskare somt ömt bedrogo.

Sök ej ensamheten alltför mycket,

när den blåa våren lägger snaror.

På ditt sjuka hjärta lura faror.

Sök ej ensamheten alltför mycket.

Jag fruktar tvenne ting.

Jag fruktar tvenne ting:

den blanka månens ring,

som lysande på nattblå fästet hägrar,

och blommande jasmin,

vars doft likt hetsigt vin

sig med den milda sommarvinden mänger.

För månen räddar mig en rullgardin.

Till skydd mot dig, jasmin.

jag kammarfönstret stänger.

Ack månen döda kärleksminnen väcker.

Jasminen svunnen älskogs malört räcker.

Ett heligt rum.

Gå tyst, gå tyst, och tala sakta,

när detta rummet du beträder.

Gå varsamt fram, och akta

dessa gamla möbler och dess nötta bräder -

Var morgon läste vid det lilla bordet

min moder, ljuv och stilla bibelordet,

en sliten bok med evangelium.

Ack, änglar gästa detta helga rum.

På upptäcktsfärd.

Stundom på min vandring över snöfjäll

har jag stannat inför någon utsikt,

vilken syntes mig överjordiskt skön -

Älskade, det samma hänt mig,

när jag, fylld av kärleksiver,

gått på upptäktsfärd, oändlig,

i din rika, stolta själ.

Plösligt har jag stannat, bländad

inför någon sollyst alptopp

i ditt väsens sköna landskap,

ständigt växlande och färgrikt.

Malört.

Vore jag Våren, skulle jag löva dig,

binda en krans kring din älskade panna,.

Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig,

bjudande drömmarnas ljuvliga manna.

Vore jag Tiden, skulle jag röva dig

bort på min vagn och låta den stanna.

Nu kan jag ingenting mer än bedröva dig

Malört blott livet mig ger ur sin kanna.

Min kärlek föddes i lustfylld vår,

på stränder av lekfullt dansande vatten,

och vildhonung drack jag i ungdomens år

på ängar våta av dagg i natten.

Min kärlek föddes vid Paiso älv,

där laxarna hoppar och gäddorna jaga.

Där var det en visa som sjöng sig själv,

en vildes rus och en spelmans saga.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,

pånyttfödd att locka och vinna.

den sjöng där all världens vinrus går

och jord och himlar brinna.

Men aldrig mer älskar jag så

som i rosornas år, som vid Paisos vatten,

Min kärlek är gammal och börja bli grå,

och hittar ej vildhonung mera i natten.

 --------------------------------------------

Vad allt kan väl hända oss bägge i natt ?

Oss, törstiga, hungrande själar !

Under tumlande rus och små virriga skratt

kan vår kärlek oss göra till trälar.

Jag önskar jag vore som vintern kall,

kunde andas med  frost som natten,

men jag vet att om kärlek jag tigga skall,

som en sjukling tigger om vatten.

Ty du kunde bli mor, mim kära,

för ett rus som kommer och går, -

Det är synd om kinder så skära

skulle blekna redan i år.

I kvävande vaknätter ändlösa långa,

när minnen sticka som retade bin,

jag ber om en vårnatt igen av de många,

som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,

en enda- en lusternas jäsande kväll !

En handfull av eldgräsfrån vidsådda sängar,

en sängplats av mossa på Vanbergets häll !

Bakom mig gå vallarevisor höga,

och hos mig är ingen och ingen mig ser.

Förbrunnet är det som tröstat mitt öga,

och längesen är det sen solen gick ner,