Frost

Som silverkaskader

sprutande upp ur marken

står träden i rimfrost.

Telefontrådarna hänger

som fransiga rep.

Allt är frusen sprödhet,

klingande glasklar kyla.

En timmerhuggares yxa

ger ekande silverklang

som en gammal spinett.

Och du sköna, som vunnit mitt tycke

vill jag köpa ett glänsande smycke

på Stora basaren i Stambul

vid Gyllne Hornets kust,

ett armband av vita kristaller,

och kedjor av röda koraller,

till tack för din ärliga lust.

Vart ord av dig är likt ett frö.

Det borrar djupt sin rot.

Jag vaknar av en hemlig värk

och finner ingen bot.

Då tär mig som en bitter tröst

var rörelse du gjort.

Vart tonfall och vart ögonkast

blir nära, klart och stort.

Min dag är grå av mig och mitt,

som grumla din gestalt.

Men spegelklar är nattens värld,

där du är allt, allt.

Tag mig.- Håll mig.- Smek mig sakta.

Famna mig varligt en liten stunmd.

Gråt ett grand - för så trista fakta.

Se mig med ömhet sova en blund.

Gå ej ifrån mig.- Du vill ju stanna,

stanna tills själv jag måste gå.

Lägg din älskade hand på min panna.

Än en liten stund är vi två.

En välsignad gåva.

Har du varit någon gång i den stora ensamhetens hus

och förnummit något av den stora änglans vingesus ?

Säkert har du längtat obeskrivligt då

efter barnaröster i hemmets varma vrå,

ty barn är en välsignad gåva.

Det händer ofta i mitt i storstadens oro och larm,

att man känner sig gränslöst ensam och arm,

och dystra tankar duggar ganska tätt,

men de kan stykas bort av en barnahand lekande lätt.

Det är som en lisa  och en tröst i jäktande hets

att få vara som barn mitt i barnens krets,

att få dela deras glädje och trösta deras sorg

och slippa långsamt tyna bort i sin ensamhets

tråkiga borg.

Barn är en välsignad gåva.

I rörelse.

Den mätta dagen,den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst

Det finns mål och mening i vår färd-

men det är vägen, som är mödan värd

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Kom lyssna på stormen som rytande talar,

på berg som i ödslighet ensamma stå!

Högt rullar hans rop över natthöljda dalar,

högt visorna klinga och marcherna gå!

Han går som en svartmålad brigg genom natten,

bland klippor och rev över stenströdd mark.

Vart går han? Jag vet ej - en gud står vid ratten,

allsmäktig, befallande, stjärnströdd och stark.

Han seglar väl kanske till soluppgångstiden,

han lägger väl till för att vila en gång.

Det styr väl i hamnen när all natten är liden,

det finns väl en strand fastän vägen är lång.  

Jag önskar jag hade haft

guddomlig eld uti min barm.

Jag ville äga gudars kraft

i senig hårbevuxen arm.

Då skulle jag med glättigt  mod

gå stad som vårens unga flod,

som frontidskämpe mörk och led

och slå allt ont på jorden ned.

Var planta rycka upp med rot

som frodas uti lastens dy,

som närd av kiv och hat och hot

fick varje dag en telning ny.

Och om jag mötte hålögd nöd,

jag dräpa skulle den med bröd.

Jag  kläda skulle pilt som frös

och göra våldsmakt vapenlös.

Den fallne, som som ur djävulens band

sig slita sökte, men var svag

jag skulle med min starka hand

befria i ett enda tag.

Dagkarlen, böjd av arbetet tungt,

jag skulle ge ett hjärta ungt.

Den, drabbad var av kval och sorg,

jag ledde tyst till glömskans borg.

Ja i den försagdes själ

inympa skulle mod och hopp,

okunnigheten le ihjäl,

förtjänsten hjärtligt lära opp.

Med löjets gissel slå allt dumt

och övermodigt göra stumt.

I Mammons borg föröva rån

och därmed hugna mödans son.

Dan Andersson skriver vidare. Nu orkar jag inte skriva mer i kväll. Du

ser att jag hade god vilja till mycket --  emellertid låt mig få ett par rader.

Kunde du sända hit det där poemet " Korset och stjärnan" så att jag finge skriva av det, så vore du en hedersgubbe.  slut på sitatet.