I pansar.

Jag skräms av er

Av era reädda ögon

när ni beordrar räta led

med klanglösa röster

Och ni blir åtlydda.

Jag sörjer er

för ni värms mer av solen

än av barnets hand

Ni fruktar sången

över bergen i den blågrå skymningen

Världens sorg

stutsar på era läppar

Och den glädje som sakall möta

leendet i hennes ögon

har ni prövat och förkastat

Men ni hittar i lagarna

Jag dras till er

Ordning och reda

Myndiga tonfall

och er befallande trygghet

som är min lockelse

Jag bekämpar era motståndare

Även när kretiken är sann

( det är den ofta )

också om ni är fördärvade

( det är ni nästan alltid )

så försvarar jag er

hetsigt, oroligt

för att övertyga mig själv

Ty jag är en av er

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nodvinden härjar hård,

må vi bänka oss ned i en domarering

på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har det aldrig kvävt.

..................................................
.......

Timmerkojan på sami.  

Kölden går på smyg kring jordklädd knut

och letar sig in för att bita;

hittar nog in - när elden brunnit ut

kläder frosten väggarna vita.

Tunga av vår möda, i trofast lag,

vid flämtet från torrvedsstumpar

tills kölden går på väckning, långt före dag,

vi sova på risklädda klumlpar.

Hård var den lott vi dömdes att få-

målet-  det må Herren förklara.

..................................................
.

Kung brännvin------

Två ansikte hade du, konung, ett i kärlek mot himmelen vänt

och ett som var upplöst av gråt och av världens smärta förbränt.

Åt andra stackare gav du ett yxhugg i ryggen blott,

och ett stänk av den eviga glädejen åt den som mycket förstått.

Ty, den som satt fast i all jordens träsk du tryckte blott hårdare ner,

men den som fått längtans visdom i arv du vände blott uppåt mer.

Vad har ni här att göra ? Vad ger er rätt att

tränga in hos en gammal man som vill vara i

fred ?

- Odödlige, svarade besökaren, jag vill se er

snusdosa, ert skrivetui, stolen som ni suttit

på,nattmössan som har skyddat ert gudomliga

huvud för kölden från Jurabergen.

- Ni är en dåre, svarade Voltarire. Läs mina

skrifter! Dem känner ni inte till, förmodar jag.

- Er misstanke gör mig sorgsen, försäkrade besökaren

-

 Har du tänkt på hur tiderna skrida

under skyar och stjärnor och sol ?

Medan slagna miljonerna bida

sin dommsstund vid domarens stol.

Har du märkt hur all världen stupar

i sin upplösnings stinkande grav,

hur av dunkel omsluten var skräckfylld själ

sin kropp åt förtärandet gav?

Skall lastad av synder och röda brott

ej vår jord med myror tumla en gång

hel och hållen i helvetet ner ?

Och nya planeter med lättare luft

genom rymden susa sin färdvägs sång ?

Å, vräk dig i blod, den tid du kan,

gamla syndiga jord, en stund du har.

Försvinn nedåt avgrunden, Tellus fort.

Det finns millioner planeter kvar. 

 Fången. av Dan Andersson.

Tre trappsteg leder till solens port,

tre trappsteg av fuktig sten.-

jag får vandra dem en gång när bot jag gjort -

genom dörren av järn skall jag blek gå ut

och gråta i solens sken.

I min källarhåla jag talat med Gud -

han var hög och hård,

han gav oss vreda och stränga bud,

men bländar med glansen av klädernas fåll

i nöden och brottens gård.

Tre trappsteg av synder har jag längesen gått,

tre trappsteg av bot äro mer -

jag skall vandra dem sakta år efter år,

och en gång skall jag bada mitt grånade hår

i en sol som aldrig går ner.

I dag stod jag länge vid en kyrkogårdsmur

och undrade stillsamt: när blir det min tur?

Jag såd de som grät och de som höll tal

om livets möda och himlens sal...

En dag skall jag också ligga där stel

och vila ut för egen del.

Om någon vill följa mig, kom som du går

i vardagslag och om det står

en enkel blomma vid vägens kant

så bryt den varligt, men lika sant

jag tror,att jag skulle tycka om

om du alldeles tomhänt kom.

Du får gärna sjunga en glad melodi

och läsa en dikt - med mening i ...

Res ej någon sten - den tynger så,

jag tror nog jag kan sova ändå.

Men leker barnen på min kulles krön

då tror jag mödan bli mycket skön.

Dröm.

Långsamt, långsamt sjunker jag i träsket,

känner ljungen dofta kring mitt hår,

ser en ormvråk svävar under himneln

som min längtan under livets år.

Sakta förs jag som en blind på gatan

som ett övergivet skepp på drift.

Odomsbärarens blåa sömndryck tynger

ljuvligt mina lemmar med sitt gift.

Ingen önskan fräter mig och jagar.

Slammet sköljer in i min pupill

och jag somnar som ett barn i vaggan,

som en fläkt- och är ej mera till.

Bortom berg och mörka vatten.

Bortom berg och mörka vatten

lever någon som behöver mig.

Som en tjuv om natten

skall han komma över mig.

Jag skall ryckas upp från grunden

och bli träffad såsom av ett sting.

Men om tiden och om stunden

vet jag ingen ting.

När det sker och han är framme,

han vars blotta glans förbränt mig

är jag icke mer densanne

som ni känner mig.