Från vägen.

Döda skogar så långt man ser.

I ett molnigt vatten

går den tunga dagen ner.

Jorden våndas mot natten.

Senhöstvindar med frostigt sus

stryker kring våta ängar,

och i gammalt hus

ljuder gamla strängar.

Blek står en färdeman och hör

hur förtona redan.

En gång stod som innanför,

men det var längesedan.

Plösligt kommer en kvinna ut

i det sista ljuset,

stänger luckorna, går till slut

in igen i huset.

Sångernas hus av en kvinnas hand

öppnas första gången,

och en dag av samma hand

stängs det kanske för sången.

Men det är sång varhelst du går,

färdeman, ibland bröder.

Själva det saår som hatet slår

klingar när det blöder.

Två ting äro nära. 

Två ting äro nära men nå ej varann,

jag betalar för ett och åt det andra är jag träl:

det bröd som tystar min gosses gråt

och den hunger som äter min egen själ.

Jag har mött min huldra.

Jag har mött min huldra i öknen en gång-

och jag skall minnas dess röst tills jag dör,

och eländigt jag nynnar min stammande sång

i all skapelsens gränslösa kör.

Nu mörknar min väg.

Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,

mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.

Som en tiggare står jag, o Gud, vid din port,

och blodrosor växa på stigen jag gått.

En gång i min ungdom.

En gång i min ungdom då älskade jag

och lekte och log mot den soliga dag,

men tidigt kom frosten med snö åt mitt bröst,

och underligt fort var det höst.

    Hej bröder nu skratten ert ystraste skratt,

    och sjungen och dansen ty snart är det natt.

    Tyst mellan oss gångar en allvarets man,

    den nickande benrangelsman.

Bekransad med rosor, begjuten med vin,

hör knäppande vristen så benig och fin,

de fattigas vän uti hemlighet,

som ej av förgängelse vet.

   Hans panna är glänsande, snövit och stor

   och långt in i ögonen kärleken bor,

   Han dansar oss in i den jordbyggda sal,

   som inte har sånger o tal.

Hemlös.

I natt har jag vandrat från Hedsunda by,

där jag fåfängt bönföll om hägn,

mina glappande skor äro tunga som bly

av träkstänk och midnattsregn.

Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,

där min skugga var min kamrat.

Där var år av grubbel och månaders sorg

och nätter svarta av hat.

Ty jag älskade strid med sten och kniv,

och log åt jämmer och sår-

och till sist tog jag min kvinnars liv,

och satt fången i långa år.

Och vid Knesnas tjärn, nedom Hävamo brant

jag ville ur livet fly,

när den drivande månen guld föll grant

över strändernas gungande dy.

Men innom mig är något som inte vill dö,

och som hatar att leva ändå-

det är bittert att kvävas i kvällsvart sjö,

och bitter att levande gå,

Och känna hur eländet suger en ner,

tills man andas med bara hat-

fast solen lyser - fast sommaren ler-

det är bittert, bittert, kamrat.

Ty var vinter har vår,

och hopp har var höst

och var midnatt i morgon förgår.

Jag vill tro på en sol

och på rosornas röst

och på änglarnas älskliga vår.

Och så ett litet Danskt ordspråk.

När den gamla hunden skäller ger den goda råd.

Artur Lundkvist är en av de, såväl som Harry Martinsom, som behärska

det skrivna ordet till fullkommnad, kanske lite svårare att tolka av de

unga läsarna, men de ger mersmak.

Artur Lundkvists lyrik började med hans utgåva 1928 med Glöd. Efter denna

kom ytterligare 25  samlingar i tryck.

Jag skall här ge Er de två första versarna i Sången om kvinnan." Totalt

besår den av 15 verser"

Du måste vara stark och äga mod,

mer än jag själv, så att jag kan tro

på dig, mer än på mig själv.

Vänd mot verkligheten skall du dock

skåda ner i dig själv som i en källa.

Vidöppen skall du likväl vara okänd,

outgrundlig, en svindlande avgrund.

Föränderlig, ogripbar skall du dock

inge tillit som en klippa. Moder

skall du vara, lika hård som mjuk.

och syster, likt en rytterinna.

Din skönhet skall vara ögonblickets,

blixtrande mot vattenfall, mot nymåne,

som virvlande björkris. Du skall glimma

av någon regndroppe, klar som fågelögon

om våren. Dina hårbevuxna ställen

skall vara friska, hemlighetsfulla,

som sällan skymtade djur. Stum

skall du uthärda skönhetens smärta,

med borvänt ansikte älska vädjande ting.

Fasthet skall ge din tungd lätthet.

Och ingenting skall överaska dig.

Artur Lundkvist är en av de, såväl som Harry Martinsom, som behärska

det skrivna ordet till fullkommnad, kanske lite svårare att tolka av de

unga läsarna, men de ger mersmak.

Artur Lundkvists lyrik började med hans utgåva 1928 med Glöd. Efter denna

kom ytterligare 25  samlingar i tryck.

Jag skall här ge Er de två första versarna i Sången om kvinnan." Totalt

besår den av 15 verser"

Du måste vara stark och äga mod,

mer än jag själv, så att jag kan tro

på dig, mer än på mig själv.

Vänd mot verkligheten skall du dock

skåda ner i dig själv som i en källa.

Vidöppen skall du likväl vara okänd,

outgrundlig, en svindlande avgrund.

Föränderlig, ogripbar skall du dock

inge tillit som en klippa. Moder

skall du vara, lika hård som mjuk.

och syster, likt en rytterinna.

Din skönhet skall vara ögonblickets,

blixtrande mot vattenfall, mot nymåne,

som virvlande björkris. Du skall glimma

av någon regndroppe, klar som fågelögon

om våren. Dina hårbevuxna ställen

skall vara friska, hemlighetsfulla,

som sällan skymtade djur. Stum

skall du uthärda skönhetens smärta,

med borvänt ansikte älska vädjande ting.

Fasthet skall ge din tungd lätthet.

Och ingenting skall överaska dig.

Dn liten titt i Artur Lundkvists diktsamling Grynings Trumpet

och Skymmnings Flöjt.

Det är den första natten med riktig frost här i mina hemtrakter, träden,

de kvarvarande löven och gräset är klätt i silver, solen försöker titta fram

i frostdiset. En underbar morgon, jag älskar hösten med alla sina färger,

stanna fåglarnas återkomst till husknuten, ja allt detta vackra som vi inte

har tid att unna oss i denna jäkt och jakt efter det som grannen kanske

har.

Har valt en liten dikt som han kallar Frost.

Som silverkaskader

sprutade upp ur marken

står träden i rimfrost.

Telefontrådarna hänger

som fransiga rep.

Allt är frusen sprödhet,

klingande glasklar kyla.

En timmerhuggares yxa

ger ekande silverklang

som en gammal spinett. 

Sång 48

En poetissa uppstod i vår värld

och hennes sångers skönhet lyfte oss

ut ur oss själva, högt till andens dag.

Hon gyllenströk vårt fängelse med eld

och sände himelen in i hjärtats hus

förvandlade vart ord från rök till glöd.