Jag har något jag ville säga,

men saknar väl rätta ord,--

Det bränner där inne i själen,

där jag sitter vid skrävlarens bord.

Jag tummar förlägen min mössa,

längtar resa mig upp för att gå,--

vandra ensam, med mina tankar,

till någon stilla vrå,

djupt inne i ensliga skogen,

där den ännu står orörd och rak,

där Linnean kryper bland mossan

under himmelens buktiga tak.--

Där vill jag stilla tänka

på det stora, att leva en dag.--

Blott tänka,--ödmjukt tänka,

hela Guds eviga dag.

Legend,

Kärleken,husvill i larmande städer,

kränkt och förnedrad i människors hem,

flydde till skogs. - I vanderskans kläder

matar hon fåglar och pratat med dem.

Trött av den dammiga vägen

rastar de okända här.

Ingen har hört henne sägen.

Bofinken, vet du vem hon är ?

Tröstad av fåglarnas kvitter

ler hon mot kvällsregnets glitter.

Men när det mörknar i hasslarnas snår

får hon en lysande ring kring sitt hår.

Juninatt,

Himmlens ljus har dröjt sig kvar,

själva natten lyser klar.

Dansa rådjur, dofta hö!

Jorden är en blomsterö.

Jag är ingen. Blott en vän

som vid midnatt strövar än.

För att följa daggens spår

har jag lämnat mina år.

Nattviolens andetag

når mig; alltså lever jag.

Blott en slöja, blott ett snitt

skiljer tingens liv från mitt.

Som en fjärran barndomssång

uppstår vid min tysta gång

allt som förr mitt hjärta glatt:

djur och växter och juninatt.