En dikt skriven av Harry Martinson, den passar så bra nu när sommaren

tar sina sista andetag, bortsopad av höststormar och regn.

När sommaren är sliten nog

döljer den inte längre sina nötningsställen.

Dess blad och hakar

lossnar och tar avsked.

Träden börjar sinsemellan viska

i begynnande lövfall.

Den utarbetade humlan

släpper plösligt sitt tag

faller utnött

med genomskinlig krithud

ner ur höstens stormhatt.

Några rader hämtade ur " meningen med livet "

Lägg handen på bröstet och känn hjärtat slå.

Det är ditt livs klocka som räknar den tid du har kvar.

                        En dag tar den slut.

Det är hundra procent säkert och det finns absolut

                  ingenting du kan göra åt det.

Hur fascinerande sådant besynerligt destruktivt betende

än är så är själva grundfrågan ännu intressantare:

              Varför jobba folk för mycket ?

Europa-dikter, ur endiktsamling av Jan Olsson ha jag hämtat denna lilla

dikt som beskriver skagen på ett tankvärt sätt.

SKAGEN

Det finns så många utvikningskyrkor,

katedraler som villigt låter avbilda sig

på glättrande affischer

med solens tungspets glidande

över de blänkande fönsterraderna

och alla portar vidöppna.

Den gamla kyrkan i Skagen

står där med munnen full av sand,

ett minnesmärke över ensamheten

och ett utropstecken av tystnad. 

Älskad av vinden bara

hukar den bland puckelgyggiga tallar.

När du går in i den

kan du höra dina andetag

och ekot av två hav.

Fick en bok i min hand med titel Grynings Trunpet och skymnings Flöjt.

skriven av Artur Lundkvist. Jag fastnade för en liten dikt, kanske för

att den stämmer med den årstid som är nu och en tid framöver.

Höst.

Storm och jagande molntrasor.

Böjda träd mot en röd horisont.

Tomma vägar.

Inga människor vid grindarna.

Lösa hästar skräcklöpande över nakna marker.

( Hur deras långa manar fladdrar upp bland molntrasorna! )

Höstliga vatten framvältrande med tunga veck, dunkelt sidenglänsande,

pärlemoskiftande härdat-stål-skiftande.

Ung man och ung kvinna mötas på en våt och höströd stig.

( Hur blåsten pressar mot deras kläder och tecknar

kvinnans runda sköte! )

På en trädstam vid ett vägkors vinkar en röd affich

som en upprorsbådande fana- vinkar och vinkar i blåsten.