Sanningen är i solen, inte i de tillfälliga stormarna.

Sanningen inträder i sinnena när sinnesändringen sker,

den dag då människan fattar solens självklarhet som uppenbarelse,

inte som slentrians lampa över struntsjälar och struntbegär.

Sanningen är den goda viljan att i besinning vaka och vara.

Ängens sång  ( hämtad ur Gränsen i Thule av H.Ms.)

En blommande äng kan beskrivas bara av sina fjärila,

bara rätt besjungas av sina bin.

Att hålla sammans denna tusenflykt

och rätt urskilja biens sång

kan bara de feer som evigt övat.

En sommarsöndag länge sen

när drängen skulle vattna

de grå ardennerdjuren

han satte sig mot stammen

av hagens höga lind.

Då kom det plösligt till hans grind

en häst med vita vingar.

Och drängen viste vad det var

att det var slut på livets dar.

Han tog sig hårt om hjärtat

och allt blev evig söndag

där under björk och lind.

Han lade tungt sin ena kind

mot gröna sommarmarken.

I vinden slog en grind.

Ur Barndomslandskap  ( Passad av Harry Martinson )

Åren skymma bort varandra

men ibland när skuggan brister

öppnas minnets vida tavlor

från vår drömtids hed på Lister.

Där på smala hedlandsstigar

kantade av ljung och viden

såg vi månen väldig mogna

som en astrakan åt tiden.

Ännu hade ej vårt hjärta

nått förhädelse och vreden.

Vi var barn, vår själ stod öppen

som en kojas dröm mot heden.

Äger du tvenne slantar, sade Li Ti på en resa,

köp då ett bröd och en blomma.

Brödet är till din föda.

Blomman du köper betyder

att livet är värt att leva.

Ur Li Kan tala under trädet.

Alla upprors vågor åldras fort

och alla upprors stigar blir snart till allfartsvägar.

Kvar står längtan till något som inte

är begären till vedergällningarnas hjul.

Bäst är människan när hon önskar det goda som hon inte förmår

och slutar odla det onda som hon lättare förmår.

Då har hon dock en riktning. Det är inget mål.

Den är fri från hänsynslös strävan.

Ur Passad av Harry Martinson.

Tyst gåtan speglas. Den spinner afton

i stilla säv.

Här finns en skirhet som ingen märker

i gräsets väv.

Tyst boskap stirrar med gröna ögon.

Den vandra kvällslungn till vattnet ner.

Och insjön håller till alla munnar

en jätte sked. 

Senhöstregnet far genom svartnande slånsnår.

De river emot som de kan

på åkerns lilla granitkobbe.

Där stenröset kalnat fram

silar den vinande med sina taggris

de allt kallare rengnens november.

Hämtat ur boken Att Bara Vara.

Ta dig tid att vara vänlig-

det är vägen till lycka.

Ta dig tid att drömma-

det ställer siktet mot stjärnorna.

Ta dig tid att älska och bli älskad-

det är en gudomligt privilegium.

Ta dig tid att se dig omkring-

tiden är allt för knapp

föt att vi skall ha råd

att vara självupptagna.

Ta dig tid att skratta-

det är musik för själen.

En till liten dikt som jag skrivit.

Rosen

Vakna du kära i soluppgångs stund,

till doften av rosen så ljuv.

Fyll livet av glädje i apellund,

se solen i molnstrimmans ljus.

Vakna av blixten i molntung sky,

låt åskmolnen ej tynga dig mer.

'Livet har börjat, låt dagen bli ny

och i livet du glädje ser.

Låt tåren i ögat få någon minut,

att minnas det hjärtat höll kärt.

Men glöm ej glädjen i dagen förut,

då varje minut i livet var värt-

den ros som än dofterna bär.

En liten dikt jag skrev för att skingra tankarna när sorg

och saknad övervinner allt annat.

Tidens flykt

När du gick var det någon som kom,

ni möttes i portlyktans ljus,

du kasta en blick- du vände dig om,

det var som en storm, ja all skogens sus.

Och kanske du tänkte,- jag vet inte alls,

på soliga dagar, på all världens krav,

de rofdyllda timmar,en arm runt din hals,

så försvann de ens i drömmarnas hav.

Kanske du kände det som en vind,

av den du mötte i portlyktans sken,

att det var någon som smekte din kind,

det var döden du mötte i natttimman sen.

Den frågar dig inte,- den vänder sig ej om

och vinden du kände var tidens flykt,

av glädje och sorg som gick och kom,

av all din längtan- och som hjärtat tryckt.