Dröm.

Långsamt, långsamt sjunker jag i träsket,

känner ljungen dofta kring mitt hår,

ser en ormvråk svävar under himneln

som min längtan under livets år.

Sakta förs jag som en blind på gatan

som ett övergivet skepp på drift.

Odomsbärarens blåa sömndryck tynger

ljuvligt mina lemmar med sitt gift.

Ingen önskan fräter mig och jagar.

Slammet sköljer in i min pupill

och jag somnar som ett barn i vaggan,

som en fläkt- och är ej mera till.

Bortom berg och mörka vatten.

Bortom berg och mörka vatten

lever någon som behöver mig.

Som en tjuv om natten

skall han komma över mig.

Jag skall ryckas upp från grunden

och bli träffad såsom av ett sting.

Men om tiden och om stunden

vet jag ingen ting.

När det sker och han är framme,

han vars blotta glans förbränt mig

är jag icke mer densanne

som ni känner mig.

Hon som skär brödet.

När tyst betjänade de  sina

hon står vid bordet i en rund

av ögonpar som hungrigt skina,

har hon ibland en prövostund.

Den trötta styrkan domna av,

och yrselens mörka forsar spela.

Man orkar ej. Man är en slav.

Man ville helst gå från det hela.

Men då hon skär sitt stora bröd,

hon pressar det av gammal vana

rakt mot sitt bröst- och låter ana,

att hjärtat är ett heligt stöd.