En lärljunge förrådde

åt kejsarens legodrängar

sin mästare, en gudason,

för blanka silverpengar.

Så sälja vi det bästa

-- presis som denna judas --

på samma sätt den dag som är

för summor, som oss bjudas.

Vi dräpa den vi älskar

( så lönas ädel gärning! )

och skifta se´n hans arvedel

och spela därom tärning.

Du fick mitt röda hjärta,

Dess öde jag begrundar.

Hur måmga hjärtan har ej slängts

av kärestan åt hundar.

Till smärtan

Jag vet ej om fullare fröjd står att nå

än när läpparna skälver av gråt,

om vi någonsin leva så gränslöst som då,

när pannan av ångerst är våt.

Och ingen kom så hel och ren

till lyckans vardagssal,

som den som var med mig själv alen

en natt i skakande kval.

Epilog.

God natt - god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

Nu mörknar min väg.

Nu mörknar min väg och mitt dagsver är gjort,

mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.

Som en tiggare står jag, o Gud vid din port,

och blodrosor växa på stigen jag gått.

Mitt öde blev mig svårt

att släpa och bära --

jag flydde till Roomi och tände en eld,

ville vila från livet där.

Jag sett dina tårar,

jag hade fått lära

att du tigande hållit

en annan kär.

Mitt i berglandets vår

stod en sorg vid min sida

och jag hade för gästen ej plats eller namn --

ville släcka min eld och gå.

Jag var trött att älska

och ensam lida

av en törstig kärlek,

och sade så:

Nu farväl! Det är kväll

kring dalar och blomma --

min eld lyser varm,skimrar gult och rött

i maj nattens bleka ljus.

Till tröst har jag tänt den

och till dagar som komma

är väl gräsvallen svartbränd

och blommorna grus.

Men jag önskar jag haft

ett barn med dig, kvinna,

liv av mitt liv, blod av mitt,

när jag ensam att lida går.

Som jollrade med mig

och allt kunde minna,

som jag törstande drömde

i rosornas vår.