I hoppets tecken.

I hoppets tecken går solen ner.

Sen kommer natten, när ingen ser,

att ljuset lyser och änglar ler,

men morgon randas ännu en gång

med livets röster och sällsam sång.

Jag har drömt att jag skulle sjunga vad jag känner,

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,

hur i vanvett jag flyr från mina vänner,

och i mörker till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,

om alla sjärnors fasor, all himlarnas ljus,

om när all världen jag ser dansa och gunga

och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt, att när alla stjärnorna skinas,

över vildmark som viskar, vad som i ensamhet hänt,

att alla vindar som kring tjärnlanden vina,

skulle lära mig kväda vad jag känt.

Jag har drömt att en liten, liten kvinna,

skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,

och när allt jag byggt måste brinna,

skulle följa mig i elddopets natt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,

som har dödat det jag älskat, som har stulit vad jag fått

skulle lära mig en visa om våren,

som har bott hos mig och bländat mig och gått.

jag har trott att alla stormar som rasat,

i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.

Att där jag snavat över helvetet och fasat,  

jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,

och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta bett !

Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,

när det ändlösa mörkret jag sett ?

Skall jag leva tills jag lärt mig att smida

alla rosor, alla fasor till ett levande ked,

som skall skälva som en rusning och glida

som en stråkton i dödsmörkret ned.

Stöd mig ej, låt mig falla.

Paradiset jag såg.

Ensamt jag bland er alla

vet, hur ljuvligt det låg,

Salighet, salighet brann

skönt som en krans på mitt änne,

blev den krona jag vann.

Den, som har burit henne

men ej bär henne mer,

låter sitt sår förinna,

gitter ej spinna,

arbetssystrar bland  er.

Känn hur mitt huvudkläde

än från de lyckligas fält

örternas lukt försprider

liksom vid midsommartider

ännu i herdens tält

skördeflickornas kläder

dofta av mejande grönskan.

Sällaste bädd för min önskan

reddes på bårens brädde.

Systrar, en bön till eder!

Kvällens tryckande vind

sveder min tinning och kind.

Skynda att portarna låsa !

Trängtan jag alltid förnam.

Du liv, vad du ändå är ensamt armt

mot den dröm vi drömde om dig !

Och dock har vi älskande ärligt och varmt

sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bästa vän,

att vattnas av dalarnas dagg -

men gingo en höstdag den vägen igen

och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt och långt,

när du växer i skuggat ljus !

När knopparna torka och hava det trångt

bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,

låtsar trösta när sol går ner -

men hav dina visor buller bort,

jag orkar ej höra dem mer !

Här somnar en man från sitt eget ve,

här slutar ett djur sin strid -

du liv, det var allt vad du hade att ge

och detta är dödens frid.

Dikten är hämtad ur " Mannen och kvinnan "

Då veknande kvinnanoch trängde

sig tätt intill mannen och lade

sin arm om hans skuldra och hängde

sig fast vid hans hals och sade:

" Jag gitter ej banna och klandra,

jag gitter ej se hur du gråter,

vi måste förlåta varandra,

när icke vår Herra förlåter!

Vi äro fördömda att synda

och träta och aldrig sämjas,

vi äro som hund och hynda

så låt oss synda och vämjas,

så låt oss samfällt lida

och sörja vårt livs elände

och hata och träta och strida

och älska till världens ände "

Så en dikt av Pär Lagerkvist. " med samma ämne men med andra ögon."

Saliga väntan

på dig som skall komma,

när i din själ

den kärleken kan blomma

som med sin eld förtärer mig.

Saliga väntan

på dig, på dig.

Himmlen vidgas,

på jorden är stilla.

Djupt i min själ

är det stilla, stilla.

Bara den eld som förtär mig

stiger ur djupet att söka dig.

Och du skall komma,

de heta bränder

bliva till blommor

i dina händer,

till en ovansklig vår hos mig,

då du skall viska:

- Jag älskar dig.

Hemligt möte.

Ensamhet vad du är tyst och varsam.

Ur dina gömmen träder inga vittnen fram.

Du gömmer under dina vita vingar,

all ängslan, bitterhet och hemlig skam.

Dig frågar ingen vad dagen kände

och natten ej av gränser vet.

I dina dunkla djup där tiger dagens sanning

och lögn blir vit i tidlös ensamhet.

O, dölj mig där, du milda Moder,

till hemligt möte, skild från skuld och brott.

Låt mig få blomma ut i salig frihet,

vara mig själv i både ont och gott.

På dina tysta berg, i dina stilla kamrar,

jag livets fest begår i hemlig ro.

När sen jag träder ut,i narrens kåpa,

då när min trötta själ en hemlig tro.

Jag har något att säga------

Jag har något jag vill säga,

men saknar väl rätta ord.

Det bränner där inne i själen,

där jag sitter vid skrävlarens bord.

Jag tummar förlägen min mössa,

längtar resa mig upp och gå, -

vandra ensam, med mina tankar,

till någon stilla vrå,

djupt inne i ensliga skogen,

där den ännu står orörd och rak,

där Linneán kryper bland mossan

under himmlens buktiga tak. -

Där vill jag stilla tänka

på det stora, att leva en dag. -

Blott tänka, - ödmjukt tänka,

hela Guds eviga dag.

Dan Andersson kom tillbaka till finnmarken 1913 och efter detta skrev

han, Kolvaktarens visor, de flesta av dessa visor har anknytning till hans

arbete, eller hans kamraters arbete.

Röken kväljer kvävande,

nät av ångor vävande,

het och stark och frän.

Kolen kallnar klingande,

knäppande och ringande,

i höga svarta hoparna

mellan frusna trän.

Långa äro stunderna,

långt i ödelundarna

mil från folk och hus.

-------     .     --------

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nordanvinden härjar hård,

må vi bänka oss ner i en dommarering

på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, ty vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har den aldrig kvävt.

---------      .       ----------

Under stjärnornas glans flyger nattens dis

som ett sus över barkhöljt tak,

och det tjuter i Lammelloms sprickande is,

där det stöper från öppen vak.

Det är mil efter miltill lador och hus,

där frosten går tjurig vid grind,

här är lustigt i stockeldensgula ljus,

som darrar i nattens vind.

Läser vi vidare i Waldemar Bernhards bok " en bok om Dan Andersson "

en mycket läsvärd kok om man vill veta lite mer om denne vildmarks

poet, en man från finnmarken i Grangärde församling som slutade sina

dagar alldeles förtidigt. Waldemar B.  slutar sin bok med en lite dikt av

Dan.

Men finner man en dag min kalla kropp bland döde,

då blev väl min lön att fredligt ligga ligga där -

då är jag dock en man, som kämpat ut mitt öde,

det är väl dock min rätt att vara den jag är.