Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. I sin dikt om föräldrahemmet skriver Rebecka:

Det fans en vrå där vi sprang som barn,

en torvtäckt och låg liten stuga,

med krikonträd och lavendelblom,

en å med näskrosors rikedom,

där vattenliljor buga.

Många munnar skulle mättas i den lilla stugan, det var totalt sju barn, samt

tre som dog i unga år. Den lilla stuga vid Silverforsn bestod av ett rum och kök, golvet var stampa jordgolv. Rebeckas kärlek till sin moder, Carolina Olsdotter som var född 1840 och var trettionio år när Rebecka föddes, Rebecka var det nionde barnet som Carolina gav till världen, det blev ytterligare ett barn Otto som föddes 1880. Rebeckas kärlek och beundran av sin älskade mor skildrar hon i följande dikt.

Så pysslar hon om hem och hus

och vid en liten lampas ljus,

hon stickar, stoppar och hon syr

och aldrig någon möda skyr.

När sedan alla barnen kom,

när man i stugan knappt fick rum,

där vaggan ständigt går och går,

hur hon hann allt jag ej förstår---

Men mor hon log precis som förr,

så gläntar hon på minnets dörr,

jag såg en kvinna glad och ung,

som iungen börda var förtung.

Denna lilla stuga där Rebecka växte upp är bevara, det var Rebeckas sista önskan och i sitt testamente skrev hon att henes önska var: Blekingestugan för all framtid skulle vara utflykts- och fritidsplats för dem, som i lugn och

trevnad önska njuta av den vackra naturen vid Silverforsen.

Blekinge sonen Inge Mattson som under många år framgångsrikt tolka

Dan Aderssons diktning med tonsättningar och sång. Inge har ängnat mycket arbete och tid för att klagöra Dan Andersson och Rebecka Svenssons vänskap under så många år. Inge Mattsson har satt sina tanka och forskninga på pränt i boken: Dan Andersson och Rebecka Svensson.

Det är  ur hans rika källa jag hämtar uppgifter om Rebecka Svensson och

diktaren och skalden Dan Andersson möten i Silverdalen.

vägen till Stillhetens ö

är smal men

leder till blomdoft och fågelsång

vägen till Stillhgetens ö

är lång men

kantas av vågor och näckrosblad

Stillhetens ö förblir ett

paradis

fyllt utav vinden ock klockans sång.

Vore jag Våren, skulle jag löva dig,

binda en krans kring din älskade panna.

Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig,

bjudande drömmarnas ljuvliga manna.

Vore jag Tiden, skulle jag röva dig

bort på min vagn och låta dig stanna.

Nu kan jag ingenting annat än bedröva dig.

Malört blott Livet mig ger ur sin kanna.