Hemligt möte.

Ensamhet vad du är tyst och varsam.

Ur dina gömmen träder inga vittnen fram.

Du gömmer under dina vita vingar,

all ängslan, bitterhet och hemlig skam.

Dig frågar ingen vad dagen kände

och natten ej av gränser vet.

I dina dunkla djup där tiger dagens sanning

och lögn blir vit i tidlös ensamhet.

O, dölj mig där, du milda Moder,

till hemligt möte, skild från skuld och brott.

Låt mig få blomma ut i salig frihet,

vara mig själv i både ont och gott.

På dina tysta berg, i dina stilla kamrar,

jag livets fest begår i hemlig ro.

När sen jag träder ut,i narrens kåpa,

då när min trötta själ en hemlig tro.

Jag har något att säga------

Jag har något jag vill säga,

men saknar väl rätta ord.

Det bränner där inne i själen,

där jag sitter vid skrävlarens bord.

Jag tummar förlägen min mössa,

längtar resa mig upp och gå, -

vandra ensam, med mina tankar,

till någon stilla vrå,

djupt inne i ensliga skogen,

där den ännu står orörd och rak,

där Linneán kryper bland mossan

under himmlens buktiga tak. -

Där vill jag stilla tänka

på det stora, att leva en dag. -

Blott tänka, - ödmjukt tänka,

hela Guds eviga dag.

Dan Andersson kom tillbaka till finnmarken 1913 och efter detta skrev

han, Kolvaktarens visor, de flesta av dessa visor har anknytning till hans

arbete, eller hans kamraters arbete.

Röken kväljer kvävande,

nät av ångor vävande,

het och stark och frän.

Kolen kallnar klingande,

knäppande och ringande,

i höga svarta hoparna

mellan frusna trän.

Långa äro stunderna,

långt i ödelundarna

mil från folk och hus.

-------     .     --------

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nordanvinden härjar hård,

må vi bänka oss ner i en dommarering

på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, ty vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har den aldrig kvävt.

---------      .       ----------

Under stjärnornas glans flyger nattens dis

som ett sus över barkhöljt tak,

och det tjuter i Lammelloms sprickande is,

där det stöper från öppen vak.

Det är mil efter miltill lador och hus,

där frosten går tjurig vid grind,

här är lustigt i stockeldensgula ljus,

som darrar i nattens vind.

Läser vi vidare i Waldemar Bernhards bok " en bok om Dan Andersson "

en mycket läsvärd kok om man vill veta lite mer om denne vildmarks

poet, en man från finnmarken i Grangärde församling som slutade sina

dagar alldeles förtidigt. Waldemar B.  slutar sin bok med en lite dikt av

Dan.

Men finner man en dag min kalla kropp bland döde,

då blev väl min lön att fredligt ligga ligga där -

då är jag dock en man, som kämpat ut mitt öde,

det är väl dock min rätt att vara den jag är.

Arbetarten:

Du rike, som tvingar den fattige fram

i armod och hunger och fasor.

Du borde beklädas, med hån och med skam,

i den fattiges luggslitna trasor.

Och vara som han, en träl några år,

då finge du se hur skönt han mår.

Uppå jorden  !

--------------           .            ------------------

Sist skall dock vinterns isberg

med vårens floda flyt,

en gång skall dalen dimman

mot solskensdagar byta

när nattens frost har flytt.

Och sjunga skall var lärka

med sommarglöd i sången:

se, gammal tid är gången,

se, allt är vordet nytt !

------------          .          ------------

Om alla blad och blommor

voro ställda i en ring

omkring lilla vännen

som en gång varit min,

se, då skulle jag dem vattna

med mina tårar många`

som runnit utppå kinden

för dig så mången gång.

-----------          .           ----------------

Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,

tunga huvud sej böja som i bön.

Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,

över äng som under daggen lyser grön.

Här några rader om hur Dan A upplevde fattigdom i det karja

Granlide, fattigdomen och hungern som ibland kunde lindras

med en älg som bars hem en månljus natt. Lagar som gjorde

denna hatering till lagbrott, rike män som ville utnytja dalkarlarnas

fattigdom.  

De gåvo oss slagg för malm

och spark för vårt släp och slit,

de tröska oss ut som halm

och läska oss se´n  med sprit.

 ------         .         -------------

Ammat i de fattigaste skogarnas famn,

rått blev vårt liv och mulet,

män utan vänner, folk utan namn,

gnisslande kuggar i hjulen.

---------         .       ----------------

Rikmän togo våra skogar,

togo våra magra tegar,

togo våra hustrur.

Ville göra oss till slavar

och förbjuden blev vår jaktmark,

brott det blev att högdjur döda.  

Brynhilda, kom ut på vår slåtter !

Sjung ängen av visorna full !

Du är ljus som en vikings dotter

och ditt hår är som rågens gull.

Si, din blick är som stjärnor om våren

vid den trånande dagens slut,

och ditt öga syns blått genom tåren -

sjung hela ditt vemod ut !

Sjung visor om rosor vilda,

sjung sånger om morgonljus !

Det är trolldom, din sång, Bynhilda,

och din famn är ett fångahus.

Vi är bara fattiga pojkar och flickor

som dansar i solen och badar i snön.

Dä vi som skrattar så västervind stannar

och dansa en hambo på sjön.

På vägen går pälsklädda gubbar och gummor

och nicka i vinden och hälsa på oss.

Vi simma i drivor och tumla i klunga

och hoppa och rasa och slåss.

När solen går röd bakom Älgbergets granar

och snön går i blåaste blått,

då gygga vi borgar av storstugans stolar

och sova i sovande slott.

Med segel av siden vi seglar till månen

och lägga i land vid den silverne ön.

Vi skratta som förr och vi rasa och hurra,

och hälsa till gubben från jorden och snö.

Då bo vi i städer med blodröda vallar,

och titta på jorden från pärlblåa torn,

och då skall vi slå på bleckkastruller,

och då skall vi blåsa i horn.