Dan Andersson kom tillbaka till finnmarken 1913 och efter detta skrev

han, Kolvaktarens visor, de flesta av dessa visor har anknytning till hans

arbete, eller hans kamraters arbete.

Röken kväljer kvävande,

nät av ångor vävande,

het och stark och frän.

Kolen kallnar klingande,

knäppande och ringande,

i höga svarta hoparna

mellan frusna trän.

Långa äro stunderna,

långt i ödelundarna

mil från folk och hus.

-------     .     --------

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nordanvinden härjar hård,

må vi bänka oss ner i en dommarering

på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, ty vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har den aldrig kvävt.

---------      .       ----------

Under stjärnornas glans flyger nattens dis

som ett sus över barkhöljt tak,

och det tjuter i Lammelloms sprickande is,

där det stöper från öppen vak.

Det är mil efter miltill lador och hus,

där frosten går tjurig vid grind,

här är lustigt i stockeldensgula ljus,

som darrar i nattens vind.

Läser vi vidare i Waldemar Bernhards bok " en bok om Dan Andersson "

en mycket läsvärd kok om man vill veta lite mer om denne vildmarks

poet, en man från finnmarken i Grangärde församling som slutade sina

dagar alldeles förtidigt. Waldemar B.  slutar sin bok med en lite dikt av

Dan.

Men finner man en dag min kalla kropp bland döde,

då blev väl min lön att fredligt ligga ligga där -

då är jag dock en man, som kämpat ut mitt öde,

det är väl dock min rätt att vara den jag är.