Du liv, vad du ändå är ensamt armt

mot den dröm vi drömde om dig !

Och dock har vi älskande ärligt och varmt

sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bästa vän,

att vattnas av dalarnas dagg -

men gingo en höstdag den vägen igen

och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt och långt,

när du växer i skuggat ljus !

När knopparna torka och hava det trångt

bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,

låtsar trösta när sol går ner -

men hav dina visor buller bort,

jag orkar ej höra dem mer !

Här somnar en man från sitt eget ve,

här slutar ett djur sin strid -

du liv, det var allt vad du hade att ge

och detta är dödens frid.