Arbetarten:

Du rike, som tvingar den fattige fram

i armod och hunger och fasor.

Du borde beklädas, med hån och med skam,

i den fattiges luggslitna trasor.

Och vara som han, en träl några år,

då finge du se hur skönt han mår.

Uppå jorden  !

--------------           .            ------------------

Sist skall dock vinterns isberg

med vårens floda flyt,

en gång skall dalen dimman

mot solskensdagar byta

när nattens frost har flytt.

Och sjunga skall var lärka

med sommarglöd i sången:

se, gammal tid är gången,

se, allt är vordet nytt !

------------          .          ------------

Om alla blad och blommor

voro ställda i en ring

omkring lilla vännen

som en gång varit min,

se, då skulle jag dem vattna

med mina tårar många`

som runnit utppå kinden

för dig så mången gång.

-----------          .           ----------------

Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,

tunga huvud sej böja som i bön.

Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,

över äng som under daggen lyser grön.

Här några rader om hur Dan A upplevde fattigdom i det karja

Granlide, fattigdomen och hungern som ibland kunde lindras

med en älg som bars hem en månljus natt. Lagar som gjorde

denna hatering till lagbrott, rike män som ville utnytja dalkarlarnas

fattigdom.  

De gåvo oss slagg för malm

och spark för vårt släp och slit,

de tröska oss ut som halm

och läska oss se´n  med sprit.

 ------         .         -------------

Ammat i de fattigaste skogarnas famn,

rått blev vårt liv och mulet,

män utan vänner, folk utan namn,

gnisslande kuggar i hjulen.

---------         .       ----------------

Rikmän togo våra skogar,

togo våra magra tegar,

togo våra hustrur.

Ville göra oss till slavar

och förbjuden blev vår jaktmark,

brott det blev att högdjur döda.  

Brynhilda, kom ut på vår slåtter !

Sjung ängen av visorna full !

Du är ljus som en vikings dotter

och ditt hår är som rågens gull.

Si, din blick är som stjärnor om våren

vid den trånande dagens slut,

och ditt öga syns blått genom tåren -

sjung hela ditt vemod ut !

Sjung visor om rosor vilda,

sjung sånger om morgonljus !

Det är trolldom, din sång, Bynhilda,

och din famn är ett fångahus.

Vi är bara fattiga pojkar och flickor

som dansar i solen och badar i snön.

Dä vi som skrattar så västervind stannar

och dansa en hambo på sjön.

På vägen går pälsklädda gubbar och gummor

och nicka i vinden och hälsa på oss.

Vi simma i drivor och tumla i klunga

och hoppa och rasa och slåss.

När solen går röd bakom Älgbergets granar

och snön går i blåaste blått,

då gygga vi borgar av storstugans stolar

och sova i sovande slott.

Med segel av siden vi seglar till månen

och lägga i land vid den silverne ön.

Vi skratta som förr och vi rasa och hurra,

och hälsa till gubben från jorden och snö.

Då bo vi i städer med blodröda vallar,

och titta på jorden från pärlblåa torn,

och då skall vi slå på bleckkastruller,

och då skall vi blåsa i horn.

Det är tungsamt när i kärlekens blomsterprydda vår

en sorgsen natt ditt unga hjärta når.

Men vi hoppas och vi tror på den förlossande dag,

som skall stunda till Herrens behag.

Till smärtan.

Från klippans krön en konung såg,

högt över Salomons dal.

Där nedom tusen fartyg låg

och land och folk förutan tal.

Han räknade dem en stund - vad mer,

vid solnedgången de fans ej mer

Och aldrig får jag säga

hur mycket jag älskar dig

för jag har lovat att inte.

Så jag tiger.

Ja är så duktig.

Men hur skall jag få mina händer att tiga

och mina ögon

och min kropp

när du rör vi den ?

Jag har kommit in

alldeles förtidigt i ditt rum.

Du vaknar och ser på mig

och tycker att jag kan gå ut

och gå en stund.

Hur kan du sova

när du är så vacker.

Och så en liten dikt av Esajas Tegne´r.

Ty mannens mod är kvinnan kärt,

det starka är det sköna värt:

de bägge passar för varann,

som hjälmen passar sig för pannan.

Jag kämpar om min unga brud,

om och det var med dundrets gud.

Väx trygg, väx glad, min vita lilja,

ve den som dig och mig vill skilja !