Tidens flykt.

När du gick var det någon som kom,

ni möttes i portlyktans ljus,

du kasta en blick - du vände dig om,

det var som en storm, ja all skogens sus.

Och kanske du tänkte - jag vet inte alls,

på soliga dagar, på all världens krav,

de rofyllda timmar, en arm runt din hals,

så försvann de ens i drömmarnas hav.

Och kanske du kände det var som en vind,

av den du mötte i portlyktans sken,

att det var något som smekte din kind,

det var döden du mötte i nattimman sen.

Den frågade dig inte - den vänder sig ej om,

vinden du kände var tidens fkykt,

av glädje och sorger som gick och kom

av all din längtan, och som hjärtat tryckt.

Vem du älskar - det är intet.

Att du älskar - det är allt.

Skönhet sveper nog din kärlek

kring den älskades gestalt,

mera eller mindre mäter

blott ditt eget hjärtas halt.

Fråga icke varför hjärtat

brinner, blott det ej är kallt.

Vem du älskar det är intet.

Att du älskar - det är allt.

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,

att fjärdarna gnistra och jorden är varm

och himmelen utan en prick ?

Vad är det för tid, vad är det för år,

vem är jag, vad bär jag för namn ?

Du skrattande knyte med solblekt hår,

hur fick jag dig i min famn ?

Jag lever, jag lever ! På jorden jag står.

Var har jag varit förut ?

Jag väntade visst millioner år

på denna enda minut.