Stöd mig ej, låt mig falla.

Paradiset jag såg.

Ensamt jag bland er alla

vet, hur ljuvligt det låg,

Salighet, salighet brann

skönt som en krans på mitt änne,

blev den krona jag vann.

Den, som har burit henne

men ej bär henne mer,

låter sitt sår förinna,

gitter ej spinna,

arbetssystrar bland  er.

Känn hur mitt huvudkläde

än från de lyckligas fält

örternas lukt försprider

liksom vid midsommartider

ännu i herdens tält

skördeflickornas kläder

dofta av mejande grönskan.

Sällaste bädd för min önskan

reddes på bårens brädde.

Systrar, en bön till eder!

Kvällens tryckande vind

sveder min tinning och kind.

Skynda att portarna låsa !

Trängtan jag alltid förnam.