Dan Andersson kom tillbaka till finnmarken 1913 och efter detta skrev

han, Kolvaktarens visor, de flesta av dessa visor har anknytning till hans

arbete, eller hans kamraters arbete.

Röken kväljer kvävande,

nät av ångor vävande,

het och stark och frän.

Kolen kallnar klingande,

knäppande och ringande,

i höga svarta hoparna

mellan frusna trän.

Långa äro stunderna,

långt i ödelundarna

mil från folk och hus.

-------     .     --------

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nordanvinden härjar hård,

må vi bänka oss ner i en dommarering

på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, ty vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har den aldrig kvävt.

---------      .       ----------

Under stjärnornas glans flyger nattens dis

som ett sus över barkhöljt tak,

och det tjuter i Lammelloms sprickande is,

där det stöper från öppen vak.

Det är mil efter miltill lador och hus,

där frosten går tjurig vid grind,

här är lustigt i stockeldensgula ljus,

som darrar i nattens vind.

Läser vi vidare i Waldemar Bernhards bok " en bok om Dan Andersson "

en mycket läsvärd kok om man vill veta lite mer om denne vildmarks

poet, en man från finnmarken i Grangärde församling som slutade sina

dagar alldeles förtidigt. Waldemar B.  slutar sin bok med en lite dikt av

Dan.

Men finner man en dag min kalla kropp bland döde,

då blev väl min lön att fredligt ligga ligga där -

då är jag dock en man, som kämpat ut mitt öde,

det är väl dock min rätt att vara den jag är.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...