Jag har drömt att jag skulle sjunga vad jag känner,

hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,

hur i vanvett jag flyr från mina vänner,

och i mörker till den okände ber.

Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,

om alla sjärnors fasor, all himlarnas ljus,

om när all världen jag ser dansa och gunga

och darra i dåraktigt rus.

Jag har drömt, att när alla stjärnorna skinas,

över vildmark som viskar, vad som i ensamhet hänt,

att alla vindar som kring tjärnlanden vina,

skulle lära mig kväda vad jag känt.

Jag har drömt att en liten, liten kvinna,

skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,

och när allt jag byggt måste brinna,

skulle följa mig i elddopets natt.

Jag har tänkt att alla jagande åren,

som har dödat det jag älskat, som har stulit vad jag fått

skulle lära mig en visa om våren,

som har bott hos mig och bländat mig och gått.

jag har trott att alla stormar som rasat,

i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.

Att där jag snavat över helvetet och fasat,  

jag skulle lära mig dess visor en gång.

Men se mitt solur mot middagen skrider,

och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta bett !

Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,

när det ändlösa mörkret jag sett ?

Skall jag leva tills jag lärt mig att smida

alla rosor, alla fasor till ett levande ked,

som skall skälva som en rusning och glida

som en stråkton i dödsmörkret ned.