Var detta kärlek ?

Var detta kärlek, vild och het,

som ej av mått och gränser vet ?

Jag frågar mig det kall och lugn.

Var detta kärlek, vild och het,

den handfull aska, som blev kvar

av brevet i min kakelugn,

parfymen, vilken fast sig bet

i klänningen jag en gång bar ?

Var detta kärlek, vild och het ?

En drivande sky.

Om jag vore en drivande sky,

tung av regn, grå som bly,

då grät mitt tårlösa öga igen,

trolöse vän.

Om jag vore en drivande sky,

flög jag hän till din by

och föll mot ditt bröst som morgonens dagg

och glömde mitt agg.

Gåvor.

Jag ger dig inte guld, men av höstens

                                          gullne blad

ej några diamanter, men daggens pärlerad,

ej kärlek, ej mitt hjärta, ty jag äger inte mer,

men sången, ack, om kärleken

jag i en dikt dig ger. 

Här ligger jag och rullar mäj på Stånghedens grus -

jag är glad att ej någon det vet.

Jag var full och sprang ifrån käring och hus

och gav fan om dom slogs eller grät.

Ty när jag var mätt av det brännande vin,

var jag skälld för ett kräk och ett skarn,

och så lämnade jag kvinnan som kallat mej för svin

att ensam vakta boskap och barn.

Jag sprang över skogen från Kerrore by

långt innan tuppen gav hals

mitt i natten - och högt opp i himmelens sky

då dansade stjärnornas vals.

Jag har supit mej plakat och lusterligen full,

jag är fromsint och gladlynt och trygg,

omkring mig susar skogen sitt eviga lull-lull-

och jag ser änglar, där jag ligger på rygg.

Men timmarna de springa och tiden hon går,

och dagen skymtar oroligt ljus,

och jag vånnar min fylla vill stå sig ett år

här på Stånghedens grus.