Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,

och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.

Har han fått hydda att bo i, i de blånande rymdernas damm ?

Eller går han runt täkten och spökar och vågar sig inte fram ?

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,

det ljusnade kring i min skumma vind,och jag tänkte det var på tok:

nu har gamla Johanna somnat och elden kommet lös -

och fast det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

Det var i den skummaste natten, det var mellan ett och tolv-

Det röede i mina papper och det tassade kring mitt golv.

Och en vinande ånga blåstepå hundraårs åsarnas damm

och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

Och jag sade: "Det glädern en yngling att du tagit däj ända hit,

det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,

och om du inte ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,

för gammla Johanna har lagt säj, och det blir klent med mat,