Min kärlek föddes i lustfylld vår,

på stränder av lekfullt dansande vatten,

och vildhonung drack jag i ungdomens år

på ängar våta av dagg i natten.

Min kärlek föddes vid Paiso älv,

där laxarna hoppar och gäddorna jaga.

Där var det en visa som sjöng sig själv,

en vildes rus och en spelmans saga.

Den sjöd i mitt blod varje svallande vår,

pånyttfödd att locka och vinna.

den sjöng där all världens vinrus går

och jord och himlar brinna.

Men aldrig mer älskar jag så

som i rosornas år, som vid Paisos vatten,

Min kärlek är gammal och börja bli grå,

och hittar ej vildhonung mera i natten.

 --------------------------------------------

Vad allt kan väl hända oss bägge i natt ?

Oss, törstiga, hungrande själar !

Under tumlande rus och små virriga skratt

kan vår kärlek oss göra till trälar.

Jag önskar jag vore som vintern kall,

kunde andas med  frost som natten,

men jag vet att om kärlek jag tigga skall,

som en sjukling tigger om vatten.

Ty du kunde bli mor, mim kära,

för ett rus som kommer och går, -

Det är synd om kinder så skära

skulle blekna redan i år.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...