Här ligger jag och rullar mäj på Stånghedens grus -

jag är glad att ej någon det vet.

Jag var full och sprang ifrån käring och hus

och gav fan om dom slogs eller grät.

Ty när jag var mätt av det brännande vin,

var jag skälld för ett kräk och ett skarn,

och så lämnade jag kvinnan som kallat mej för svin

att ensam vakta boskap och barn.

Jag sprang över skogen från Kerrore by

långt innan tuppen gav hals

mitt i natten - och högt opp i himmelens sky

då dansade stjärnornas vals.

Jag har supit mej plakat och lusterligen full,

jag är fromsint och gladlynt och trygg,

omkring mig susar skogen sitt eviga lull-lull-

och jag ser änglar, där jag ligger på rygg.

Men timmarna de springa och tiden hon går,

och dagen skymtar oroligt ljus,

och jag vånnar min fylla vill stå sig ett år

här på Stånghedens grus.

 

skogstrollet

27 december 2007 13:20

Vad trevligt att se att någon skriver om Finnmarkspoeten
Önskar dig en trevlig fortsättning på julen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...