I kvävande vaknätter ändlösa långa,

när minnen sticka som retade bin,

jag ber om en vårnatt igen av de många,

som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,

en enda- en lusternas jäsande kväll !

En handfull av eldgräsfrån vidsådda sängar,

en sängplats av mossa på Vanbergets häll !

Bakom mig gå vallarevisor höga,

och hos mig är ingen och ingen mig ser.

Förbrunnet är det som tröstat mitt öga,

och längesen är det sen solen gick ner,