Ett heligt rum.

Gå tyst, gå tyst, och tala sakta,

när detta rummet du beträder.

Gå varsamt fram, och akta

dessa gamla möbler och dess nötta bräder -

Var morgon läste vid det lilla bordet

min moder, ljuv och stilla bibelordet,

en sliten bok med evangelium.

Ack, änglar gästa detta helga rum.

På upptäcktsfärd.

Stundom på min vandring över snöfjäll

har jag stannat inför någon utsikt,

vilken syntes mig överjordiskt skön -

Älskade, det samma hänt mig,

när jag, fylld av kärleksiver,

gått på upptäktsfärd, oändlig,

i din rika, stolta själ.

Plösligt har jag stannat, bländad

inför någon sollyst alptopp

i ditt väsens sköna landskap,

ständigt växlande och färgrikt.

Malört.

Vore jag Våren, skulle jag löva dig,

binda en krans kring din älskade panna,.

Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig,

bjudande drömmarnas ljuvliga manna.

Vore jag Tiden, skulle jag röva dig

bort på min vagn och låta den stanna.

Nu kan jag ingenting mer än bedröva dig

Malört blott livet mig ger ur sin kanna.

 

fint

30 december 2007 10:26

det var en fin dikt du gjort
tack för en fin lässtund!
kram miller målarkludd

http://miller målarkludd

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...