Senaste inläggen
Jag följde genom staden
den kjol, som vackrast röjde,
hur formerna sig böjde
i höften och i vaden,
den växt, som mest flöt över
av all den kraft av kvinna,
den ström av älskarinna,
en stackers karl behöver -
Dikt av Bertel Gripenberg..
Månskäran lyser,
natten är tyst.
Längtan ryser
den mun jag kysst.
Svag är din vilja,
din kropp är ung -
doften av lilja
och ros är tung.
Älska detta :
isig strand
nakna satenar
och fågeln - den lilla lustvandrarn
i risigt grenverk :
bland spillror av förlorat
med paradiset i sina vivgar -
God morgon och en fortsatt bra dag, här i den södra delen av
landet där jag bor, har vi en molnfri himmel, solen strålar och
fortfarande någon minusgrad.
Gårdagen var upptagen med att läsa och skriva ner minnesanteckninga
som en äldre man gjort om sin barndom. Det kommer många känslor med
när man skriver ner och tolkar en människas anteckningar, det är vad som
är kvar när han nu är borta. Denna mans barndom var 1920 och 30 tal. denna
tid var säkert kärv för många, landet var fattigt och kanske särskilt för
folket på landsbygden.
Jag hoppas att jag kommer att hinna samla så mycket underlag så det kan
bli en ny bok som skall beskriva livet i Sverige på tidigt 1900 tal.
Den första boken kommer ut nu till våren och beskriver folket och deras levande på de små gårdarna, där svält var vanligare än mat.
Ha en bra dag och lyssna på vad de gamla har att berätta, anteckna, en
dag är de borta då är det försent.
Minnet.
Vi gingo över Raiskis
frusna vida vatten,
och sågo masungsflammor
från Romebergabro.
Och solen sjönk så sakta,
i stänk av guld bland bergen,
och sakta kröpo skuggorna
bland enarna på mon.
Som eld och ljus mig smekte
dina mjuka jungfruhänder,
i himmlens kalla stjärneglans
såg jag ditt mörka hår.
Och het av lust jag smekte
ditt bröst och dina länder,
och fick av dig det heliga
som endast mannen får,
och nu är allt ett minne,
en saga från i går.
Vaknatt av Dan Andersson.
I kvävande vaknätter ändlösa långa,
när minnen sticka som retade bin,
jag ber om en vårnatt igen av de många,
som eldat mitt blod till ett brinnande vin.
Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,
en enda - en lustarnas jäsande kväll !
En handfull av eldgräs från vildsådda sängar,
en sängplats av mossa på Vanbergets häll !
Bakom mig gå vallarevisorna höga,
och hos mig är ingen och ingen mig ser.
Förbrunnet är det som tröstat mitt öga,
och längesen är det sen solen gick ner.
Fattigdom, svarta granar,
gnisslande grus och vindens spel,
en gammal, trasig stuga,
en gammal , trasig bibel,
solskenet i tiggarskålen
och himmelsdrömmens vita frid,
blinda ögon, fiolens gråt
och skuggan av guds skägg -
och du själv en mila i brand.
Dan Andersson var den som de unga arbetarförfattarna såg som
något nytt, ett bevis på att man kunde nå framgång utan att vara
en akademisk utbildad peron. Dan Andersson själv, den vandrande,
den ständigt rolösa och sökande person. Han upplevde och tolkade
i sina dikter och visor de arbetande och fattiga folkens livsöde. Han
kanske mer än någon annan har lyckats nå så djupt i våra hjärtan i
att kunna beskriva dessa som kämpade för sitt upphälle i Dalarnas
finnmarker, detta väglösa och frostbitna landsdel, som han såg både skönhet och armod i. Denna Dan Andersson, diktare, poet, gick bort
alldeles förtidigt, men har lämnat en ovärderlig skatt efter sig i sig i
sina skrivna ord.
I rörelse.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen , som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full avsång.
Bryt upp, bryt upp ! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Bo Bergmans dikt Melodi
Bara du går över markerna,
lever var källa.
sjunger var tuva ditt namn.
Skyarna brinner och parkerna
susa och fälla
lövet som guld i din famn.
Och vid de skummiga stränderna
hör jag din stämmas
vaggande vågsorl till tröst,
Räck mig de älskade händerna.
Mörkret skall skrämmas.
Kvalet skall släpp mitt bröst.
Bara du går över ängarna,
bara jag ser dig
vandra i fjärran förbi,
darrar de eviga strängarna.
Sär vem ger dig
makten som blir melodi.
Den som med bara fötter
sommar efter sommar trampar samma
strandbotten,
samma grus och gräs,
samma mossor och ljung,
samma klippor och stenar,
har dem i fotsulan hela sitt liv.
hur långt ut i världen vägarna må bära.
Från vägen.
Döda skogar så långt man ser.
I ett molnigt vatten
går den tunga dagen ner.
Jorden våndas mot natten.
Senhöstvindar med frostigt sus
stryker kring våta ängar,
och i gammalt hus
ljuder gamla strängar.
Blek står en färdeman och hör
hur förtona redan.
En gång stod som innanför,
men det var längesedan.
Plösligt kommer en kvinna ut
i det sista ljuset,
stänger luckorna, går till slut
in igen i huset.
Sångernas hus av en kvinnas hand
öppnas första gången,
och en dag av samma hand
stängs det kanske för sången.
Men det är sång varhelst du går,
färdeman, ibland bröder.
Själva det saår som hatet slår
klingar när det blöder.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 | 11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 | 16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 | 22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 |
28 |
29 |
30 |
||||||
|