Var detta kärlek ?

Var detta kärlek, vild och het,

som ej av mått och gränser vet ?

Jag frågar mig det kall och lugn.

Var detta kärlek, vild och het,

den handfull aska, som blev kvar

av brevet i min kakelugn,

parfymen, vilken fast sig bet

i klänningen jag en gång bar ?

Var detta kärlek, vild och het ?

En drivande sky.

Om jag vore en drivande sky,

tung av regn, grå som bly,

då grät mitt tårlösa öga igen,

trolöse vän.

Om jag vore en drivande sky,

flög jag hän till din by

och föll mot ditt bröst som morgonens dagg

och glömde mitt agg.

Gåvor.

Jag ger dig inte guld, men av höstens

                                          gullne blad

ej några diamanter, men daggens pärlerad,

ej kärlek, ej mitt hjärta, ty jag äger inte mer,

men sången, ack, om kärleken

jag i en dikt dig ger. 

Här ligger jag och rullar mäj på Stånghedens grus -

jag är glad att ej någon det vet.

Jag var full och sprang ifrån käring och hus

och gav fan om dom slogs eller grät.

Ty när jag var mätt av det brännande vin,

var jag skälld för ett kräk och ett skarn,

och så lämnade jag kvinnan som kallat mej för svin

att ensam vakta boskap och barn.

Jag sprang över skogen från Kerrore by

långt innan tuppen gav hals

mitt i natten - och högt opp i himmelens sky

då dansade stjärnornas vals.

Jag har supit mej plakat och lusterligen full,

jag är fromsint och gladlynt och trygg,

omkring mig susar skogen sitt eviga lull-lull-

och jag ser änglar, där jag ligger på rygg.

Men timmarna de springa och tiden hon går,

och dagen skymtar oroligt ljus,

och jag vånnar min fylla vill stå sig ett år

här på Stånghedens grus.

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,

och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.

Har han fått hydda att bo i, i de blånande rymdernas damm ?

Eller går han runt täkten och spökar och vågar sig inte fram ?

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,

det ljusnade kring i min skumma vind,och jag tänkte det var på tok:

nu har gamla Johanna somnat och elden kommet lös -

och fast det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

Det var i den skummaste natten, det var mellan ett och tolv-

Det röede i mina papper och det tassade kring mitt golv.

Och en vinande ånga blåstepå hundraårs åsarnas damm

och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

Och jag sade: "Det glädern en yngling att du tagit däj ända hit,

det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,

och om du inte ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,

för gammla Johanna har lagt säj, och det blir klent med mat,

Fick ettjulkort från en vän i Malmö, kortet hade strofer av våra

mest folkkära poeter och författare, skall här gen ett smakprov

av denna bukett.

Den först är en dikt av Karin Boye.Ur " Visst gör det ont"

Då, när det är värst och inget hjälper,

brister som i jubel trädens knoppar.

då när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes av det nya,

glömmer att de ängslades för färden-

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

    som skapar världen. 

 Nästa är av Dan Andersson. Ur " Gunnar Vägman"

Det var skämtsamma låter från logen

och visor han själv hade smitt -

han var gammal som bygden och skogen,

och hans hår var glesnat och vitt.

 Nästa blir Längtan till Alltidhult, av Harry Martinson.

I önskedrömmen kan det stundom hända

att allt tas om från drömda perspektiv.

Vi förs av minnets ström att återvända

mot drömda utsiktspunkter i vårt liv.

Då väljer jag med hela hjärtat fullt

en ås bland dungarna kring Alltidhult.

I drömmen ser jag vårens bokar lysa

med spåda lövverk nedom Boafall,

när vägen går till Alltidhult om våren

och skogen ter sig somen ljusblond hall.

med solens spel på genomlysta sväv

av friska löv, som bildar vårens väv.

För skygg att låta hela hjärtat tala

om det, som ligger närmast till för dikt.

gör människan orden vanliga och svala,

så snart hon närmar sig sin djupa bikt.

Men långt i fjärran blev mitt hjärta fullt

av längtan varje vår till Alltidhult.

Så minns man våren, som blev född att svinna

mot sommarmognad på väg till höst.

I soluppgången ser jag ljuset rinna

i barndomslätta floder ifrån öst.

Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.

I Alltidhult har livet själv sin dröm.

Jag kan nämna att i Alltidhult var Harry Martinson inakoderad som

fattigjon åren 1913 -14. Detta har han skildrat i sin självbiografi Nässlorna

Blomma, där kallar han gården i Alltidhult för Tollene gård. Alltidhults skola

där Harry gick är nu byggnadsminnesförklarad och besöks varje år av ett

stort antal turister, du kan se skolan och få lit informatio på

 www.alltidhult.com 

Rikedom.

Din rikedom finns i ditt hjärta

där den väller fram

i din innersta vilja

i livets eviga skapande normer

i din livsmöjlighet att drömma, att leva.

Gemenskap är ansvar.

Hur skulle du kunna missunna andra

du som äger så mycket ?

I hoppets tecken.

I hoppens tecken går solen ner.

Sen kommer natten. då ingen ser,

att ljuset lyser och änglar ler,

men morgon randas ännu en gång

med livets röster och sällsam sång.

Att söka.

Så mycket vet jag

att det kan vara svårt

att finna den man söker,

somliga går att finna,

somliga inte -

inte det som är till

för att sporra sökandet.

Bedöva inte tankens skärpa och möjlighet -

Jag söker sökandet.

Dröj en stund.

Vill du dröja här en stund ?

Du är trött min kära.

Vill du luta mot mitt bröst,

luta dig helt nära.

Tyst är dagens larn och bråk,

ängslans tankar borta.

Njut nu fullt av lugn och ro

några stunder korta !

Hög är rymnden, hög och ljus,

så ditt eget sinne.

Allt du giver öm och god

allt du har i minne.

Jag vill hjälpa dig, min vän,

hjälpa dig att bära.

Vill du dröja här en stund,

luta dig helt nära ?