Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nodvinden härjar hård,

må vi bänka oss ned i en domarering

på din fridlysta kolaregård.

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har det aldrig kvävt.

..................................................
.......

Timmerkojan på sami.  

Kölden går på smyg kring jordklädd knut

och letar sig in för att bita;

hittar nog in - när elden brunnit ut

kläder frosten väggarna vita.

Tunga av vår möda, i trofast lag,

vid flämtet från torrvedsstumpar

tills kölden går på väckning, långt före dag,

vi sova på risklädda klumlpar.

Hård var den lott vi dömdes att få-

målet-  det må Herren förklara.

..................................................
.

Kung brännvin------

Två ansikte hade du, konung, ett i kärlek mot himmelen vänt

och ett som var upplöst av gråt och av världens smärta förbränt.

Åt andra stackare gav du ett yxhugg i ryggen blott,

och ett stänk av den eviga glädejen åt den som mycket förstått.

Ty, den som satt fast i all jordens träsk du tryckte blott hårdare ner,

men den som fått längtans visdom i arv du vände blott uppåt mer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...