Har du tänkt på hur tiderna skrida

under skyar och stjärnor och sol ?

Medan slagna miljonerna bida

sin dommsstund vid domarens stol.

Har du märkt hur all världen stupar

i sin upplösnings stinkande grav,

hur av dunkel omsluten var skräckfylld själ

sin kropp åt förtärandet gav?

Skall lastad av synder och röda brott

ej vår jord med myror tumla en gång

hel och hållen i helvetet ner ?

Och nya planeter med lättare luft

genom rymden susa sin färdvägs sång ?

Å, vräk dig i blod, den tid du kan,

gamla syndiga jord, en stund du har.

Försvinn nedåt avgrunden, Tellus fort.

Det finns millioner planeter kvar. 

 Fången. av Dan Andersson.

Tre trappsteg leder till solens port,

tre trappsteg av fuktig sten.-

jag får vandra dem en gång när bot jag gjort -

genom dörren av järn skall jag blek gå ut

och gråta i solens sken.

I min källarhåla jag talat med Gud -

han var hög och hård,

han gav oss vreda och stränga bud,

men bländar med glansen av klädernas fåll

i nöden och brottens gård.

Tre trappsteg av synder har jag längesen gått,

tre trappsteg av bot äro mer -

jag skall vandra dem sakta år efter år,

och en gång skall jag bada mitt grånade hår

i en sol som aldrig går ner.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...