Jag önskar jag hade haft

guddomlig eld uti min barm.

Jag ville äga gudars kraft

i senig hårbevuxen arm.

Då skulle jag med glättigt  mod

gå stad som vårens unga flod,

som frontidskämpe mörk och led

och slå allt ont på jorden ned.

Var planta rycka upp med rot

som frodas uti lastens dy,

som närd av kiv och hat och hot

fick varje dag en telning ny.

Och om jag mötte hålögd nöd,

jag dräpa skulle den med bröd.

Jag  kläda skulle pilt som frös

och göra våldsmakt vapenlös.

Den fallne, som som ur djävulens band

sig slita sökte, men var svag

jag skulle med min starka hand

befria i ett enda tag.

Dagkarlen, böjd av arbetet tungt,

jag skulle ge ett hjärta ungt.

Den, drabbad var av kval och sorg,

jag ledde tyst till glömskans borg.

Ja i den försagdes själ

inympa skulle mod och hopp,

okunnigheten le ihjäl,

förtjänsten hjärtligt lära opp.

Med löjets gissel slå allt dumt

och övermodigt göra stumt.

I Mammons borg föröva rån

och därmed hugna mödans son.

Dan Andersson skriver vidare. Nu orkar jag inte skriva mer i kväll. Du

ser att jag hade god vilja till mycket --  emellertid låt mig få ett par rader.

Kunde du sända hit det där poemet " Korset och stjärnan" så att jag finge skriva av det, så vore du en hedersgubbe.  slut på sitatet.