Jag önskar jag hade haft

guddomlig eld uti min barm.

Jag ville äga gudars kraft

i senig hårbevuxen arm.

Då skulle jag med glättigt  mod

gå stad som vårens unga flod,

som frontidskämpe mörk och led

och slå allt ont på jorden ned.

Var planta rycka upp med rot

som frodas uti lastens dy,

som närd av kiv och hat och hot

fick varje dag en telning ny.

Och om jag mötte hålögd nöd,

jag dräpa skulle den med bröd.

Jag  kläda skulle pilt som frös

och göra våldsmakt vapenlös.

Den fallne, som som ur djävulens band

sig slita sökte, men var svag

jag skulle med min starka hand

befria i ett enda tag.

Dagkarlen, böjd av arbetet tungt,

jag skulle ge ett hjärta ungt.

Den, drabbad var av kval och sorg,

jag ledde tyst till glömskans borg.

Ja i den försagdes själ

inympa skulle mod och hopp,

okunnigheten le ihjäl,

förtjänsten hjärtligt lära opp.

Med löjets gissel slå allt dumt

och övermodigt göra stumt.

I Mammons borg föröva rån

och därmed hugna mödans son.

Dan Andersson skriver vidare. Nu orkar jag inte skriva mer i kväll. Du

ser att jag hade god vilja till mycket --  emellertid låt mig få ett par rader.

Kunde du sända hit det där poemet " Korset och stjärnan" så att jag finge skriva av det, så vore du en hedersgubbe.  slut på sitatet. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...