Artur Lundkvist är en av de, såväl som Harry Martinsom, som behärska

det skrivna ordet till fullkommnad, kanske lite svårare att tolka av de

unga läsarna, men de ger mersmak.

Artur Lundkvists lyrik började med hans utgåva 1928 med Glöd. Efter denna

kom ytterligare 25  samlingar i tryck.

Jag skall här ge Er de två första versarna i Sången om kvinnan." Totalt

besår den av 15 verser"

Du måste vara stark och äga mod,

mer än jag själv, så att jag kan tro

på dig, mer än på mig själv.

Vänd mot verkligheten skall du dock

skåda ner i dig själv som i en källa.

Vidöppen skall du likväl vara okänd,

outgrundlig, en svindlande avgrund.

Föränderlig, ogripbar skall du dock

inge tillit som en klippa. Moder

skall du vara, lika hård som mjuk.

och syster, likt en rytterinna.

Din skönhet skall vara ögonblickets,

blixtrande mot vattenfall, mot nymåne,

som virvlande björkris. Du skall glimma

av någon regndroppe, klar som fågelögon

om våren. Dina hårbevuxna ställen

skall vara friska, hemlighetsfulla,

som sällan skymtade djur. Stum

skall du uthärda skönhetens smärta,

med borvänt ansikte älska vädjande ting.

Fasthet skall ge din tungd lätthet.

Och ingenting skall överaska dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...