Två ting äro nära. 

Två ting äro nära men nå ej varann,

jag betalar för ett och åt det andra är jag träl:

det bröd som tystar min gosses gråt

och den hunger som äter min egen själ.

Jag har mött min huldra.

Jag har mött min huldra i öknen en gång-

och jag skall minnas dess röst tills jag dör,

och eländigt jag nynnar min stammande sång

i all skapelsens gränslösa kör.

Nu mörknar min väg.

Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,

mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.

Som en tiggare står jag, o Gud, vid din port,

och blodrosor växa på stigen jag gått.

En gång i min ungdom.

En gång i min ungdom då älskade jag

och lekte och log mot den soliga dag,

men tidigt kom frosten med snö åt mitt bröst,

och underligt fort var det höst.

    Hej bröder nu skratten ert ystraste skratt,

    och sjungen och dansen ty snart är det natt.

    Tyst mellan oss gångar en allvarets man,

    den nickande benrangelsman.

Bekransad med rosor, begjuten med vin,

hör knäppande vristen så benig och fin,

de fattigas vän uti hemlighet,

som ej av förgängelse vet.

   Hans panna är glänsande, snövit och stor

   och långt in i ögonen kärleken bor,

   Han dansar oss in i den jordbyggda sal,

   som inte har sånger o tal.

Hemlös.

I natt har jag vandrat från Hedsunda by,

där jag fåfängt bönföll om hägn,

mina glappande skor äro tunga som bly

av träkstänk och midnattsregn.

Jag kom från tjuvarnas gråstensborg,

där min skugga var min kamrat.

Där var år av grubbel och månaders sorg

och nätter svarta av hat.

Ty jag älskade strid med sten och kniv,

och log åt jämmer och sår-

och till sist tog jag min kvinnars liv,

och satt fången i långa år.

Och vid Knesnas tjärn, nedom Hävamo brant

jag ville ur livet fly,

när den drivande månen guld föll grant

över strändernas gungande dy.

Men innom mig är något som inte vill dö,

och som hatar att leva ändå-

det är bittert att kvävas i kvällsvart sjö,

och bitter att levande gå,

Och känna hur eländet suger en ner,

tills man andas med bara hat-

fast solen lyser - fast sommaren ler-

det är bittert, bittert, kamrat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Dan Andertsson vän och tillgivna under många år var Rebecka, hon föddes vid Silverforsen i Ronneby den 17 maj 1879. Där växte hon upp i en stor syskonskara och under knappa förhållanden, men hon uppskattade den Blekinska naturen runt Silverforsen. ...

vägen till Stillhetens ö är smal men leder till blomdoft och fågelsång   vägen till Stillhgetens ö är lång men kantas av vågor och näckrosblad   Stillhetens ö förblir ett paradis fyllt utav vinden ock klockans sång. ...

  Vore jag Våren, skulle jag löva dig, binda en krans kring din älskade panna. Vore jag Sömnen, skulle jag söva dig, bjudande drömmarnas ljuvliga manna. Vore jag Tiden, skulle jag röva dig bort på min vagn och låta dig stanna.   Nu kan jag ingenting ...

  Jag har sett honom sitta bland unga invid dörren på hemgjord stol. Jag har hört Gunnar Vägman sjunga till sin gnälliga gamla fiol.   Jag kan minnas den resliga finnen, och hans blick under buskiga bryn, när han drog sina fagraste minnen från sin un...

  Jag sjunger min visa slätt aldrig för dem, som leva med ro intill döden, jag sjunger som den,vilken ej haft ett hem på jorden, en sovplats i nöden.   Ej mera jag biktar allt skräp jag har gjort eller tigger om vänners välmening, helt ensam,o Gud, j...