Från vägen.

Döda skogar så långt man ser.

I ett molnigt vatten

går den tunga dagen ner.

Jorden våndas mot natten.

Senhöstvindar med frostigt sus

stryker kring våta ängar,

och i gammalt hus

ljuder gamla strängar.

Blek står en färdeman och hör

hur förtona redan.

En gång stod som innanför,

men det var längesedan.

Plösligt kommer en kvinna ut

i det sista ljuset,

stänger luckorna, går till slut

in igen i huset.

Sångernas hus av en kvinnas hand

öppnas första gången,

och en dag av samma hand

stängs det kanske för sången.

Men det är sång varhelst du går,

färdeman, ibland bröder.

Själva det saår som hatet slår

klingar när det blöder.