En liten dikt jag skrev för att skingra tankarna när sorg

och saknad övervinner allt annat.

Tidens flykt

När du gick var det någon som kom,

ni möttes i portlyktans ljus,

du kasta en blick- du vände dig om,

det var som en storm, ja all skogens sus.

Och kanske du tänkte,- jag vet inte alls,

på soliga dagar, på all världens krav,

de rofdyllda timmar,en arm runt din hals,

så försvann de ens i drömmarnas hav.

Kanske du kände det som en vind,

av den du mötte i portlyktans sken,

att det var någon som smekte din kind,

det var döden du mötte i natttimman sen.

Den frågar dig inte,- den vänder sig ej om

och vinden du kände var tidens flykt,

av glädje och sorg som gick och kom,

av all din längtan- och som hjärtat tryckt.

God morgon alla ni som läser min blogg !

Det har inte blivit något i bloggen den senaste tiden

beroende av tråkighetern i familjen. Så kommer det säkert

att bliva även i fortsättningen, då sorgen och saknaden är stor.

Men ändå några rader hämtade ur boken " att bara vara "

Naturen målar åt oss,

dag efter dag,

bilder av oändlig skönhet,

om vi bara har ögon att se dem.....