God morgon och en fortsatt bra dag, här i den södra delen av

landet där jag bor, har vi en molnfri himmel, solen strålar och

fortfarande någon minusgrad.

Gårdagen var upptagen med att läsa och skriva ner minnesanteckninga

som en äldre man gjort om sin barndom. Det kommer många känslor med

när man skriver ner och tolkar en människas anteckningar, det är vad som

är kvar när han nu är borta. Denna mans barndom var 1920 och 30 tal. denna

tid var säkert kärv för många, landet var fattigt och kanske särskilt för

folket på landsbygden.

   Jag hoppas att jag kommer att hinna samla så mycket underlag så det kan

bli en ny bok som skall beskriva livet i Sverige på tidigt 1900 tal.

   Den första boken kommer ut nu till våren och beskriver folket och deras levande på de små gårdarna, där svält var vanligare än mat.

Ha en bra dag och lyssna på vad de gamla har att berätta, anteckna, en

dag är de borta då är det försent. 

Minnet.

Vi gingo över Raiskis

frusna vida vatten,

och sågo masungsflammor

från Romebergabro.

Och solen sjönk så sakta,

i stänk av guld bland bergen,

och sakta kröpo skuggorna

bland enarna på mon.

Som eld och ljus mig smekte

dina mjuka jungfruhänder,

i himmlens kalla stjärneglans

såg jag ditt mörka hår.

Och het av lust jag smekte

ditt bröst och dina länder,

och fick av dig det heliga

som endast mannen får,

och nu är allt ett minne,

en saga från i går.

 Vaknatt av Dan Andersson.

I kvävande vaknätter ändlösa långa,

när minnen sticka som retade bin,

jag ber om en vårnatt igen av de många,

som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,

en enda - en lustarnas jäsande kväll !

En handfull av eldgräs från vildsådda sängar,

en sängplats av mossa på Vanbergets häll !

Bakom mig gå vallarevisorna höga,

och hos mig är ingen och ingen mig ser.

Förbrunnet är det som tröstat mitt öga,

och längesen är det sen solen gick ner.

Fattigdom, svarta granar,

gnisslande grus och vindens spel,

en gammal, trasig stuga,

en gammal , trasig bibel,

solskenet i tiggarskålen

och himmelsdrömmens vita frid,

blinda ögon, fiolens gråt

och skuggan av guds skägg -

och du själv en mila i brand.

Dan Andersson var den som de unga arbetarförfattarna såg som

något nytt, ett bevis på att man kunde nå framgång utan att vara

en akademisk utbildad peron. Dan Andersson själv, den vandrande,

den ständigt rolösa och sökande person. Han upplevde och tolkade

i sina dikter och visor de arbetande och fattiga folkens  livsöde. Han

kanske mer än någon annan har lyckats nå så djupt i våra hjärtan i

att kunna beskriva dessa som kämpade för sitt upphälle i Dalarnas

finnmarker, detta väglösa och frostbitna landsdel, som han såg både skönhet och armod i. Denna Dan Andersson, diktare, poet, gick bort

alldeles förtidigt, men har lämnat en ovärderlig skatt efter sig i sig i

sina skrivna ord.   

I rörelse.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening  i vår färd -

men det är vägen , som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full avsång.

Bryt upp, bryt upp ! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Bo Bergmans dikt Melodi

Bara du går över markerna,

lever var källa.

sjunger var tuva ditt namn.

Skyarna brinner och parkerna

susa och fälla

lövet som guld i din famn.

Och vid de skummiga stränderna

hör jag din stämmas

vaggande vågsorl till tröst,

Räck mig de älskade händerna.

Mörkret skall skrämmas.

Kvalet skall släpp mitt bröst.

Bara du går över ängarna,

bara jag ser dig

vandra i fjärran förbi,

darrar de eviga strängarna.

Sär vem ger dig

makten som blir melodi.

Den som med bara fötter

sommar efter sommar trampar samma

strandbotten,

samma grus och gräs,

samma mossor och ljung,

samma klippor och stenar,

har dem i fotsulan hela sitt liv.

hur långt ut i världen vägarna må bära.