Dagen tar av.

Året mulnar, vipan flyr,

igelkotten söker ide.

Grönskans sköna äventyr

kvistar av i tide.

Döden träder blad och blomst

som en livvakt tätt i spåren

men hans värv är återkomst,

han är stadd hos våren.

Finns en vår jag ännu vill ?

Den jag nu i dröm och vaka

ständigt återvänder till

får jag ej tillbaka.

Kom då milda, majestät,

plundra till min egen frooma

snart den lustgård som du lät

brinna, törsta, blomma.

 Plösligt.

Jag kom i solbrända backen

där smultronen glödde kring skon

och huggormen reste på nacken

och väste som i sifon.

Bland terpentinvarma tallar

och rödsprängda lingonrös

hörde jag den som kallar,

stannade jag och frös.

Så länge majdag varar.

Flott sveper kring skuldrorna plöjningen

sin scal med palmetter av starar.

Strömolnen kapar förtöjningen,

seglar med lösa skot.

Solsken och blåst över höjningen

så länge en majdag varar

tågar och byter fot.