Enbusken.

Tyst står han vid stenen,

enig med ljungen.

Bland stickbarren

sitta bären svärmvis

som uppfångade hagelskott.

På honom biter ingenting.

Han bruka borsta nordanvinden.

Hans kvistar är sega som senor.

Med det karjaste härdar han ut,

men doftar ändå,har ändå behag.

Åt gravar och golv gav han ris,

och ett gott öl bryggde han

där han stod, stark och vänlig,

klämd mellan stora stenar i Thule.