Trasten i Hemmesdynge,

När jag kom till hemmesdynge

sjöng en trast på kyrkogården

i kastanjens krona.

Varje gång jag återvände

mötte mig på samma ställe

samma gyllne toner.

Kanske har min farfar hört den,

när som barn han satt på bänken

i kastanjens skugga ?

Hör ! Som en odödlig ande

sjunnger den om evig sommar

över slättbyns gravar.

Slutblommar.

Sommaren, redan förbi,

har tänt som skön paradox

ett sista fyrverkeri

av gullris och purpurflox.

Det slocknar i soldränkt svall

med tystnade humlor och bin,

när mörkrets tidiga fall

drar ner sin svarta gardin.

Och årstiden stupar brant,

med Jupiters planet

står som en krondiadant

och strålar av evighet.

Just när rosen berömmes -

Just när rosen berömmes,

måste den vissna snart.

Allt som är kärt på jorden

har en så flyktig art.

Det förgängligas vemod

följer oss, oskiljbart.-

Muser, I tröstrika,

styrk vår själ att se klart !