Minnet.

Vi gingo över Raiskis

frusna vida vatten,

och sågo masungsflammor

från Romebergabro.

Och solen sjönk så sakta,

i stänk av guld bland bergen,

och sakta kröpo skuggorna

bland enarna på mon.

Som eld och ljus mig smekte

dina mjuka jungfruhänder,

i himmlens kalla stjärneglans

såg jag ditt mörka hår.

Och het av lust jag smekte

ditt bröst och dina länder,

och fick av dig det heliga

som endast mannen får,

och nu är allt ett minne,

en saga från i går.

 Vaknatt av Dan Andersson.

I kvävande vaknätter ändlösa långa,

när minnen sticka som retade bin,

jag ber om en vårnatt igen av de många,

som eldat mitt blod till ett brinnande vin.

Jag ber om en vårkväll på rusiga ängar,

en enda - en lustarnas jäsande kväll !

En handfull av eldgräs från vildsådda sängar,

en sängplats av mossa på Vanbergets häll !

Bakom mig gå vallarevisorna höga,

och hos mig är ingen och ingen mig ser.

Förbrunnet är det som tröstat mitt öga,

och längesen är det sen solen gick ner.